Stort intresse för historia och politik
Freddis största rädsla i dag handlar ändå inte om att förlora VM, utan om den egna hälsan och utvecklingen i fosterlandet. Han är intresserad av historia och diskuterar gärna samhällspolitik. Han oroar sig för de negativa attityderna gentemot det svenska språket, och satt i Malax kommunfullmäktige på Svenska folkpartiets mandat åren 2004-2008.
– Jag kan känna en sorg över att mina barn och barnbarn inte kommer att få växa upp i samma Saltkråkanidyll som jag fått göra. Jag var kring 20 innan det blev vanligt att vi låste ytterdörren och bilen. Jag säger inte att allt var bättre förr, utan talar om trygghetskänslan. Våldsstatistiken säger inte allt. Om människan känner sig trygg eller inte avgör, och just nu känner jag att otryggheten växer.
Enligt Freddi är lösningen inte mer övervakning utan att återskapa tilliten i samhället. Han nämner den ekonomiska krisen, flyktingkrisen och det säkerhetspolitiska läget som orosmoment, men framför allt harmas han över splittringen finländare emellan.
– Om det finns något som jag är stolt över så är det att jag har många olika slags vänner. Både de som är för eller emot exempelvis invandring blir ibland fartblinda och glömmer att lyssna på den andra parten. Jag ser ett värde i att vi kan diskutera med varandra, exempelvis på sociala medier.
Freddis favoritscen i dokumentären är när busslasten med Malaxsupportrar, på väg ner till Sundsvall, stämmer upp i psalmen ”Härlig är jorden”.
– Den scenen säger allt om mig som person. Är psalmen ett skämt eller sjunger vi på riktigt? Säg det. Ibland hämtar man kraft ur traditionerna. Jag är konservativ på så sätt att jag värdesätter traditioner, samtidigt har jag en mjuk och liberal sida. Jag har räknat hur många mördare jag mött i mitt arbete: 85 stycken. Oavsett vad de har gjort måste jag ändå möta dem som individer. För att få respekt måste du bemöta andra med respekt.
Jag har haft ett tungt år. Kanske håller jag på att bli gammal.
Nära inpå VM 2016: Amerikan stjäl rekordet
Bara en månad innan årets världsmästerskap tappar Freddi rekordet från Sundsvall. Amerikanen Blaine Sumner lyfter femhundra gram mer, sammanlagt 401,5 kilogram.
– Det är en bra sak. Det sporrar mig att se att också andra utvecklas, kontrar Freddi lugnt.
Samtidigt har han, under det senaste året, noterat en tydlig förändring inombords: glöden för bänkpress som huvudsaklig idrottsgren håller sakta på att falna.
– Glöden finns utan tvekan kvar och jag åker till VM med en enda tanke: att vinna. Men någonting känns annorlunda. Dels beror det på att jag vunnit så mycket, dels går utvecklingen inte lika snabbt framåt längre. Jag har haft ett tungt år. Kanske håller jag på att bli gammal. Å andra sidan har jag tränat i snart tjugo år utan paus förutom militärtjänstgöringen i några månader. Det är klart att kroppen slits och motivationen går ner.
VM i Sundsvall 2015 beskriver Freddi som en cirkus: massor av folk var inblandade, inspelningen pågick och skadan i höger underarm oroade honom konstant liksom den privata ekonomin. Själv var han oerhört taggad på att vinna och tog tjänstledigt i tre månader inför VM.
I år har han tagit ut tre veckor, främst för att få sova regelbundet en tid innan tävlingen.
– Så mycket träning är det inte frågan om, två-tre timmar per dag. Jag har gjort vad jag kan. Det är nu som allt det hårda arbetet jag tidigare lagt ner ska ge resultat.
På ett personligt plan ser Freddi fram emot ett stillsammare VM. Back to basics. Endast familjen och enstaka släktingar följer med till Danmark. Freddi hoppas att en lugnare inställning och kontext ska ge bättre resultat och en starkare inre upplevelse.
– Om jag vinner, vilket jag satsar allt på, hoppas jag få uppleva samma euforiska känsla som under VM 2009 och 2014.
Starkt kamratskap - i och utanför gymmet
Lyhörda. Stödjande. En tyst, orolig blick och lätt huvudskakning bakom Freddis rygg inför ett farligt lyft i svinhuset. Omsorgen och vänskapen mellan Freddi och hans pappenheimare, med Kristoffer ”Koffen” Nykopp i spetsen, blir påtaglig i filmen.
För den oinitierade tittaren kan graden av samtal och fysisk beröring vid av- och påklädning, massage och uppvärmning, framstå som överraskande hög med tanke på att sporten omges av en air av fåordig råstyrka och en maskulinitet av apokalyptiska mått.
– Nja, för mig är bänkpress en rätt mjuk idrott. Det brukar råda en kamratlig må-bäste-man-vinna-mentalitet också mellan oss som kämpar om världsmästartiteln. Men den håller på att förändras. Jag känner det: atmosfären blir hårdare och försöken att ”psyka” motståndaren vanligare.
Freddi skriker inte en massa inför sina lyft, inte heller gillar han att någon annan skriker ”Nosta! Nosta nyt, saatana!” i hans öra. Skriker han släpper han ut ångesten som han behöver för att lyfta bra.
– Det är svårt att säga vad jag behöver höra strax innan ett viktigt lyft. Jag gillar Koffens lugna och positiva approach i kombination med (landslagstränaren Tommi red. anm) Paavilainens finska angst. Paavilainens ord från VM 2014 ekar fortfarande i mina öron: ”Tee historiaa”. De orden, uttalade exakt då, träffade någonting inom mig: Att vara den som gör historia. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket även om orden som uppmaning inte fungerar flera år i rad.
Hur känns det för dig att ditt intresse för bänkpress blivit ett delcentrum i så många andras liv?
– Det känns bra att veta att många vill mig väl. Jag ser det inte som att de hjälper en världsmästare utan mig, Freddi. På samma sätt som jag ställer upp om andra behöver hjälp. Det här är en av sakerna som gör mig stolt över Malax, att det fortfarande finns en gemenskap och genuin vilja att hjälpa varandra samtidigt som var och en får vara lite som den vill.
Vet du om dina barn fått utstå pikar för att du sticker ut ur mängden?
– I så fall hoppas jag att kommentarerna varit enbart positiva.
