Leo Komarov återhämtar sig just nu från en skada och det är osäkert om han kan spela i Torontos sista grundseriematch i NHL. Likaså är han osäker om han kan delta i VM.
Landslagsledningen med chefstränaren Kari Jalonen i spetsen skulle gärna se Toronto-anfallaren i VM, men en tuff säsong har fått Komarov att tänka om då det gäller VM. Just nu återhämtar sig Komarov från en skada som hållit honom borta från rinken i dryga tre veckor.
Komarov har under de senaste åren varit ett bekant ansikte i Lejontruppen. Han har spelat i sex VM-turneringar och även i OS i Sotji.
– Landslaget har alltid intresserat mig och intresserar mig fortfarande. Jag har ändå inte diskuterat saken med klubbledningen ännu, påpekar Komarov till Yle Urheilu.
Små skador har förstört hans säsong i NHL och Komarov vill poängtera vikten av vila då han ska fatta ett beslut om han fortsätter säsongen i VM.
– Det är alltid roligt att spela ishockey. Men jag har nu i tio år spelat ända in i maj. Någon gång kommer gränsen emot, att man inte orkar. Det är roligt att spela, men det är också roligt att vila.
En sak som också spelar roll i beslutsfattandet är att VM i år avgörs i Ryssland.
– Det skulle ju lite vara som hemma-VM. På grund av det skulle det vara roligt att åka.
Ila och Christian Nordman drömde om ett hem fyllt av barn, djur och harmoni. Ofrivillig barnlöshet satte dock stopp för de planerna och de bestämde sig för att lämna allt och bli digitala nomader i Thailand.
- Drömmen var en familjeidyll på landet med egna odlingar och djur på gården så vi byggde ett stort hus i Sundom utanför Vasa och tanken var att vi skulle bo där resten av våra liv.
Efter tio års försök att skaffa familj sa Ila till sist ifrån. Kämparandan var slut, det fick vara nog. Paret tvingades erkänna att Plan A inte skulle bli av och att det inte fanns någon Plan B. Ett stort banklån på ett hus som var planerat för en barnfamilj kändes absurt under omständigheterna.
- Först lät vi det hela bero i ett år och sedan började vi fundera på nästa steg. Jag har alltid velat se världen och Kristian har efter våra tidigare resor till Thailand drömt om att bo där så vi konstaterade att "nåmen, det går ju att fixa!"
Kokosnötsdrink i Thailand. Bild: Ila Nordman
Digitala nomader i Thailand
De bestämde sig för att sälja huset och tio dagar senare var köparen färdig. De flyttade först ut till familjens sommarstuga och i oktober bar det iväg till Thailand.
- Vi sålde det mesta vi ägde och lever minimalistiskt. Här behöver man inte så mycket. Det är så varmt hela tiden så det räcker med 1-2 par skor, några bikinin och lätta klädombyten.
Ila Nordman lever drömlivet i Thailand.Ila Nordman i ThailandBild: Ila Nordman
Ila och Christian lever nu som digitala nomader, ett relativt nytt begrepp som innebär att man kan jobba var som helst i världen bara man har tillgång till en dator och internet. På Koh Lanta där de vistats sedan december spenderar de dagarna på ett s.k. coworkingcenter som erbjuder ett professionellt och socialt sammanhang för digitala nomader från hela världen.
- Här finns människor som jobbar med programmering, kundservice, hemsidor och kreativa yrken, arbetsuppgifter som kan göras på distans. Men det kräver såklart ambition och självdisciplin, man kan ju inte ligga och slappa på stranden hela tiden.
Coworkingcentret på Koh Lanta samlar människor från hela världen.Coworkingcenter i Thailand. Bild: Ila Nordman
Vardag i paradiset
Ila själv skriver på sin första bok och driver bloggen Morotsliv medan Christian gör hemsidor, skriver på en novellsamling och jobbar med sin musik. För att få det hela att gå ihop ekonomiskt lever de ett anspråkslöst och enkelt liv.
- Man kan nog säga att vi lever drömmen. Ibland får jag nästan nypa mig själv för att inse att det här verkligen är vårt liv nu. Vardagen kommer såklart emot vart man än far i världen men då jag tänker på den vardag jag hade för ett år sedan så är det ju nog som natt och dag.
Paret har ofta fått höra att det måste kräva mycket mod att göra en så stor livsförändring medan Ila menar att det i det skedet för dem inte kändes så.
- Vi var så fruktansvärt trötta på att trampa omkring i samma gamla hjulspår och känna att vi inte kom vidare så för oss kändes det mer som en frigörelse.
Ila och Christian Nordman fann lyckan i Thailand.Ila och Kristian Nordman i Thailand. Bild: Ila Nordman
Från dröm till verklighet
Om man då sitter hemma i Finland och drömmer om att åka iväg någonstans, vad ska man då tänka på?
- Man behöver ju inte vara så drastisk som vi och lämna mer eller mindre allt. Man kan göra det lite småskaligare, försöka få tjänstledigt från jobbet en månad, åka iväg och se hur det känns.
Distansjobba i Thailand.Bild: Ila Nordman
Ila rekommenderar även ett coworkingcenter om man drar iväg första gången. Där kan man träffa folk från hela världen som är i samma situation och lära sig mer om vilka alternativ det finns för att få livsstilen som digital nomad att fungera. Hon poängterar även vikten av ett socialt sammanhang.
- Här ordnas det en massa olika aktiviteter, utflykter och fester så man kan umgås även utanför jobbet och få nya vänner. Jag tror att man annars kunde bli lite ensam.
Ila och Christian planerar att återvända till Finland i juni för att njuta av den finska sommaren, träffa vänner och familj och jobba ihop lite pengar inför nästa vinter.
- Drömmen är förstås att kunna återvända hit och fortsätta leva såhär. Finska skärgården på sommaren och thailändska beachen på vintern. Det är inte så illa.
Roman Eremenko är tillbaka i målprotokollet – efter en evighetslång paus. När CSKA Moskva krossade jumbon i ryska ligan satte landslagets stjärna säsongens två första fullträffar.
I fjol valdes Roman Eremenko till ryska ligans bästa spelare. En stor anledning till det var CSKA Moskva-finländarens grymma produktion framåt.
Eremenko prickade in tretton mål och hade dessutom sex framspelningar på sitt konto.
Den här säsongen har det gått trögare. I höstas hade landslagets största profil skadeproblem och missade en del matcher. Flytet har inte funnits där och målen har uteblivit.
Första målen sedan maj 2015
I lördagens ligadrabbning mot jumbon Mordovja lossnade det äntligen för Eremenko. Han satte både 2–0-målet och 6–1-målet när CSKA krossade sin motståndare.
För Eremenko var detta säsongens första fullträffar. Senast han gjorde mål i ligaspelet var den 25 maj 2015. I ligan hade han före lördagens match hockeystatistiken 0+2.
Tabellettan vann med 7–1 och tog tillbaka serieledningen. FC Rostov ligger en poäng efter när 23 omgångar är spelade.
Mats Löfberg var chef på Oravais flyktingförläggning under dess första år. Under den tiden fick han mordhot och agerade fredsmedlare. Han väntar fortfarande på att bli inbjuden på statsbesök till Georgien.
Flyktingförläggningen i Oravais fick sina första asylsökande år 1991. Det var fråga om ester som flydde kaoset i det sönderfallande Sovjetunionen. Då som nu fanns det ett starkt motstånd mot främlingarna.
- Esterna ville inte bli inkallade i den sovjetiska armén utan flydde till Helsingfors och därifrån till Oravais, berättar Mats Löfberg, förläggningens första chef.
"De tar våra arbetsplatser"
Men esterna var inte de första. Redan i mitten av 80-talet hade 250 kvotflyktingar från Vietnam placerats i och kring Jakobstad.
Men då var det alltså fråga om kvotflyktingar, inte asylsökande.
- Största delen av beslutsfattarna var för att ta emot flyktingarna. Men det fanns också motstånd. Man pratade om den gula faran, om brottslighet, om att de tar våra arbetsplatser och om sjukdomar, säger Löfberg.
En mapp med mordhot
När sen flyktingförläggningen i Oravais öppnade 1991 var motståndet än mer kompakt. Kvotflyktingarna hade en internationell flyktingstatus, till skillnad från de asylsökande som kom till Oravais.
Mats Löfberg åkte runt i byarna för att lobba för förläggningen. Han fick mordhot per brev, så många att han kunde fylla en mapp med dem.
I mitten av 90-talet kom så en hel del somalier till Oravais i och med att landet befann sig i inbördeskrig.
Till Oravais kom såväl familjer som unga män och kvinnor. Så småningom blev också de ensamkommande flyktingbarnen allt fler. De fick en egen mottagningsenhet år 1996.
Stridande parter på samma förläggning
Löfberg beskriver förläggningen som en egen miniatyrvärld. Rent absurda situationer kunde uppstå.
I något skede fanns det i Oravais samtidigt personer från den rümänska säkerhetspolisen Securitate och personer från Rümänien som blivit utsatta för tortyr.
Från Balkan fanns det serber och kroater.
- Man var bara tvungen att försöka kontrollera situationen. Man försökte göra förläggningen till ett skyddat område där man försökte leva i samförstånd, minns Löfberg.
Men man klarade sig inte utan konflikter. Löfberg berättar att han många gånger försökt stå lugn när någon dragit kniv.
Det skulle ha tagit för länge för polisen att vara på plats så man fick helt enkelt försöka lugna ner situationen genom att prata.
- Vi hade motparter från olika konflikter, högt uppsatta beslutsfattare, forskare, fåraherdar... Det hände och skedde, säger Löfberg.
Fick ingen inbjudan till Georgien
Löfberg väntar fortfarande på att bli inbjuden på statsbesök till Georgien. I början av 90-talet genomfördes en statskupp i Georgien och medlemmar av parlamentet flydde till väst.
Det hela kulminerade i ett inbördeskrig 1993 och samma år dog Georgiens då redan avsatte president Zviad Gamsakhurdia.
Parlamentets ordförande dök upp i Oravais. Enligt lagen skulle han ha tagit över efter att presidenten dog.
- Han lovade att jag ska få en inbjudan till Georgien när han får makten, det vill säga aldrig, skrattar Löfberg.
Plus och minus
Mats Löfberg slutade som chef för förläggningen år 1998. Nu kan han se tillbaka på den tiden och summera vad man gjorde bra och vad som var mindre lyckat.
Fokusen låg lite för mycket på förvaltningen och för lite på personen och individen.
- Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra för att skapa sinnesfrid för människor som kom från svåra förhållanden, säger Löfberg.
Men man förstod att redan från början erbjuda språkstudier.
- Språkstudier och något arbetsrelaterat. Vi skilde oss från andra förläggningar eftersom de placerade asylsökande i hotellrum. Vi hade bostäder där de fick koka och syssla med vardagliga aktiviteter, säger Löfberg.
För männen höll han regelbundet föreläsningar om den finländska kulturen och om förhållandet mellan män och kvinnor.
Utan telefon i ett par år
Löfberg anser sig ha en bra stresstålighet. Men i ett par år efter att han slutat hade han ingen egen telefon. Det säger en hel del om arbetsbördan på förläggningen.
Dagens situation med enorma flyktingströmmar oroar honom.
- Jag skulle nog svettas rejält om jag fortfarande jobbade på förläggningen. Jag hoppas att de orkar.
Minken har nosat på en plats på pallen i vinterns stafetter, men det där sista lilla har saknats. En toppinsats, helt enkelt.
I lördagens stafett i Ruka slutade Minken sjua. En på många sätt bekant placering för Nykarlebylaget. Det är i de trakterna som laget har rört sig hela vintern.
I FM-stafetten i Imatra blev Minken sexa, ungefär femtio sekunder från en medalj.
– Vi är jämna mellan placering fyra och åtta. Medaljen är det som fattas. Vi har inte fått en fullträff. Vi har haft en åkare per gång som dyker lite. På FM-stafetten kunde vi inte träffa formen alla på en gång, säger Matias Strandvall till Yle Sporten.
Hård konkurrens
Minken har två landslagsåkare i sina led i Strandvall och Toni Ketelä. Det har inte räckt till.
– Konkurrensen är hård, vilket är bra för finländsk skidsport, säger Strandvall.
I Ruka var det tuffa förhållanden med mjuka spår. Strandvall gick ut i ledning, men fick tidigt se Ville Nousiainen blåsa förbi.
– Jag sade till Ville på uppvärmningen att vi avvaktar lite på första varvet. Sedan flög han förbi direkt. Det var bara att haka på, men han är bättre än jag på en sådan här sträcka.
– Och där det var mjukt flög det emellanåt så mycket snö i munnen att det kändes som man höll på att drunkna.
Fredrik Lång är oroad över Veikars och andra byars framtid. Skolan i Veikars läggs sannolikt ner. Nu undrar han om man inte lika gärna kunde slå ihop Korsholm med Vasa.
Korsholm planerar ett lärcenter i Kvevlax och i samband med det tyder allt på att skolorna i Petsmo, Hankmo, Kuni-Vassor och Veikars får sätta lapp på luckan.
Vad gäller just Veikars är det ännu inte klart om eleverna ska flyttas till Kvevlax eller Helsingby.
Men Fredrik Lång i Veikars vill inte ge upp riktigt ännu. Nu överväger han starkt att börja samla in namn för att kanske få till stånd en folkomröstning om byskolornas vara eller inte vara.
Veikars skola.Veikars skola i Korsholm.Bild: Yle/Joni Kyheröinen
Tidigare i år tog fullmäktige i Korsholm ställning till en namninsamling som ville att planeringen av den nya skolstrukturen läggs på is tills kommunen sett över sitt behov av personal.
Där fick undertecknarna back: Planeringen av skolstrukturen går vidare.
Men du vill inte riktigt ge upp? Är inte loppet kört?
- Det är inte kört. Det finns engagemang i alla byar som berörs, säger Lång.
Lång tror att det blir en dominoeffekt om skolan stängs. Med skolan far sportplanen och också daghemmet och hälsostationen är i vågskålen.
Folkomröstning
Nu funderar man starkt på att samla in namn för en folkomröstning. För att ett initiativ till folkomröstning ska tas upp i fullmäktige krävs att minst fem procent av kommunens invånare står bakom initiativet.
- Fem procent klarar vi garanterat, säger Lång.
Sen är det upp till fullmäktige att avgöra om det ska ordnas en folkomröstning eller inte.
Korsholms fullmäktigeordförande Carola Lithén (SFP) tycker att det är bra att kommuninvånarna aktiverar sig.
- Att starta invånarinitiativ och att försöka få till stånd en folkomröstning är olika sätt att utöva inflytande och genom det kan kommuninvånarna föra fram sina synpunkter kring olika kommunala frågor, säger Lithén.
Men hon påpekar att lärcenter inte är något nytt fenomen i Korsholm: I Norra Korsholm och i Solf har man redan genomfört konceptet.
- Dagens och framför allt morgondagens utbildning och pedagogik kräver nya metoder och nya sätt att undervisa och därför är det viktigt att planeringen av skolstrukturen fortsätter. De resurser som finns bör användas på ett effektivt sätt för barnens bästa.
Korsholm måste spara
Korsholms kommun ska spara pengar och samarbetsförhandlingarna pågår som bäst.
Men att lägga ner byskolorna är enligt Lång och många andra inget bra sparalternativ.
Men var ska kommunen då spara?
- De olika byarna har alternativ på hur man kan spara i skolorna på byanivå. Till exempel genom att byta ut gamla oljepannor och genom mer samarbete mellan olika byskolor. Jag tror inte att man har undersökt alla sparmöjligheter, säger Lång.
Varifrån resten av inbesparingarna ska komma tar Lång inte ställning till.
- Men dyra lärcentrum och skolskjutsar är i alla fall inte en inbesparing.
Men är det vettigt att upprätthålla små byskolor med få elever?
- Visst har jag förståelse för att skolor med väldigt få elever där kurvan pekar neråt är under lupp. Men så länge det finns en chans att få upp elevantalet tycker jag inte att det är befogat att stänga skolor.
I dagsläget har Veikars skola 33 elever. Enligt Korsholms kommuns elevprognos kommer elevantalet ha sjunkit till 25 läsåret 2021-2022.
Fler tomter efterlyses
Lång anser att det finns möjligheter att få upp elevantalet i Veikars.
Hur då?
- Det behövs mer kommunala tomter. Runsor och Merikart här bredvid växer, men inte Veikars.
Och mer kommunala tomter, kring 30 stycken, är på väg men som det verkar först 2021.
- Och vem vill ha tomter 2021 när skolan och annan service inte längre finns här? undrar Lång.
- Intresse och möjligheter har svalnat på grund av ekonomin i finland, det slipper vi inte undan. Men det hjälper knappast att lägga ner skolor och tro på ökad inflyttning heller. Varför inte marknadsföra det som Korsholm stått för hittills: En levande landsbygd med närhet till service också i byarna, säger Lång.
Veikars är en av älbyarna som valdes till årets by i Österbotten 2015.2015 valdes älvbyarna till årets by i Österbotten.Bild: Yle/Joni Kyheröinen
Vill slå ihop Korsholm med Vasa
Förra året ordnades en enkät kring frågan om Korsholm borde bli en del av ett "Stor-Vasa", bestånde av 10 kommuner. Då sa 75 procent av de svarande nej till en storkommun.
Också Fredrik Lång ville att Korsholm skulle förbli självständigt.
- Motiveringen var att jag ville behålla servicen och var rädd att den försvinner i en sammanslagning.
I dag är det ett annat ljud i skällan.
- Jag har inget emot en sammanslagning mellan Korsholm och Vasa.
Varför?
- När jag röstade ville jag ha kvar det som Korsholm var då. Det som Korsholm är nu, den vägen vill jag inte gå.
Men tror du att Veikars skola skulle få vara kvar om Korsholm blev en del av Vasa?
- Det är sannolikt med tanke på vår placering. Svenska elever från Merikart far idag till Gamla Vasa. De kör förbi Veikars. Vi skulle ha betydligt fler elever i Veikars om vi skulle samarbeta eller slås ihop med Vasa. Finska elever härifrån får närmare till Merikart i jämförelse med Toby, så det finns mycket att vinna ifall kommungränser inte beaktas här.
Men samtidigt har ju även Vasa stängt skolor på sistone.
- Visst. Men om Vasa stänger skolor och Korsholm stänger skolor kunde jag lika gärna betala skatt till Vasa. Varför hålla fast vid att vi ska vara en egen kommun om inget blir bättre av det?
- Ser man på regionen är ju Vasa lokomotivet och vi är vagnen. Om vi inte har råd att upprätthålla vår service så kan vi lika bra höra till Vasa.
Vad säger siffrorna?
Fredrik Lång skulle också vilja ha reda på mer specifika siffror ur den enkät som utfördes under 2015.
75 procent var emot en storkommun bestående av 10 kommuner. Men i fråga åtta i enkäten kunde man välja enskilda kommuner med vilka man tyckte att Korsholm kunde samarbeta eller utreda sammanslagning.
Man kunde också kryssa för om man ansåg att Korsholm skulle fortsätta som självständig kommun.
- De siffrorna saknar jag. Och de är ju ganska viktiga, säger Lång.
- Jag vill veta hur många som är för sammanslagning eller samarbete med Vasa.
Carola Lithén säger att siffrorna finns och att de har presenterats för de förtroendevalda men att hon inte får fram dem nu under helgen.
- Jag kan svara på det först efter att jag kollat upp det.
Men hon säger ändå att en stor majoritet av korsholmarna vill fortsätta som självständig kommun.
- Kommunen har många lagstadgade uppgifter och andra åtaganden och serviceformer som vi har valt att erbjuda våra kommuninvånare. Det här gör vi bäst om vi även i fortsättningen gör våra egna prioriteringar och fattar våra egna beslut, säger Lithén.
År 2008 gick Eva-Maria till studenthälsan. En massa vanliga undersökningar gjordes. Allting såg bra ut, tills det plötsligt inte gjorde det.
Efter att hälsovårdaren undersökt hennes mage och buke närmare märkte det att allt inte var som det skulle. Man upptäckte en cysta på ena äggstocken. Den skulle operereas bort och sedan skulle allt vara frid och fröjd. Efter en del undersökningar visade det sig vara en väldigt ovanlig form av äggstockscancer som för det mesta drabbar unga kvinnor. Då var Eva-Maria 27 år. Hur kände hon sig då hon hörde läkaren yttra ordet "cancer"?
- Det var väldigt oförberett. Jag var inte alls beredd på det. Det hade hela tiden pratats om en cysta. Jag hade inte ens tänkt tanken, eller så hade jag förträngt den. Jag fick en smärre chock och tankarna gick just då till hur jag skulle berätta om det för mina nära och kära, minns Eva-Maria.
Hur reagerade familjen och vännerna?
Då man får beskedet att man har cancer är reaktionerna från ens omedelbara omgivning väldigt olika. Så även för Eva-Maria.
- Vännerna grät och beklagade det skedda medan jag var den starka som gav information om vilket läget var just då och vad som händer till följande. För min familj var det en chock. Det var bara att bita i det hemska och försöka vända det till någonting bra, trots att det aldrig blev någonting bra av det direkt. Men man kan inte dra täcket över huvudet och börja tycka synd om sig själv. En stund var det jobbigt men sedan tog jag tag i det och försökte gå vidare, berättar Eva-Maria.
"Jag känner mig tio år äldre än vad jag är"
Efter alla operationer råkade Eva-Maria ut för ett litet bakslag. Ett halvt år senare kom cancern tillbaka. Den här gången i den ena njuren. Efter det blev hon opererad igen och fick cytostatikabehandling. Hur mår hon idag?
- Jag känner mig ganska okej. Cytostatikan var väldigt stark och det blev en massa komplikationer. Jag har mycket värk i ryggen, axlarna och lider av stelhet. Tröttheten som kommer efteråt är värst. Jag känner mig tio år äldre än vad jag egentligen är, säger Eva-Maria.
Skrev en bok och föreläser om cancern
Eva-Maria hade inte tänkt sig att föreläsa om cancern. Hennes enda tanke var att överleva. Under sjukdomstiden har hon skrivit ner sina tankar, känslor och fört dagbok. Sakta men säkert började dagboksanteckningarna formas till en bok. År 2011 gavs boken Man ger bara inte upp ut.
- Jag fick väldigt bra feedback för boken. Då kom jag på idén att börja föreläsa om cancern för det hjälper både mig och andra, säger Eva-Maria.
Den vanligaste frågan som dyker upp under hennes förläsningar är hur hon egentligen har orkat med allting?
- Det är väldigt tungt att ha cancer och vara sjuk. Även efter alla behandlingar blir det en hel del läkarbesök. Många undrar också hur jag orkar vara så positiv. Jag tror att vi alla inom oss har den här positiva livsglädjen. Det gäller bara att hitta den och få fram den på sitt eget sätt. Alla behöver inte gå omkring och berätta vad det varit med om, men för mig har det känts bra, konstaterar Eva-Maria.
Drömyrket en kombination av tre utbildningar
Eva-Maria är klasslärare och utvecklingspsykolog till utbildningen. Just nu studerar hon till sjukskötare och håller på med sitt slutarbete som handlar om cancerpatienters behov av psykosocialt stöd via sociala medier.
- Efter min cancer har jag börjat tänka väldigt mycket på vården och bemötandet i vården. I och med det tänkte jag att sjukskötare skulle vara ett väldigt bra yrke. Om några veckor blir jag behörig. Tanken är att kombinera de här tre utbildningarna till något bra. Men jag har inte kommit så långt att jag skulle veta vad det är ännu, skrattar Eva-Maria.
Hur påverkar cancern livssynen?
I över sju år har cancern varit en del av Eva-Marias liv. Cancertankarna finns där varje dag.
- Jag har lärt mig att leva med tankarna och att ta till vara det som är bra. Vissa dagar kanske jag inte tänker på cancer. Men man påminns ständigt om sjukdomen via olika medier till exempel. Den psykiska delen av sjukdomen klarar jag av väldigt bra i och med att jag bearbetat det och ventilerat mina tankar och känslor med andra. Jag tror att det är bra för alla cancerpatienter att få ventilera det med någon och på det sättet få ur sig alla tankar, all frustration och agression, säger Eva-Maria.
Finlandssvensk cancergrupp på Facebook
På Facebook har Eva-Maria grundat en sluten grupp, finlandssvenska cancergruppen som har funnits sedan 2013. Den har 246 medlemmar.
- Där finns personer i alla åldrar, både kvinnor och män. Där finns människor från bland annat Borgå, Åland och Österbotten. I gruppens diskuterar vi tankar, känslor och erfarenheter. Till exempel hur det känns efter en operation. Vi träffas också i det verkliga livet. Det har blivit fem sådana träffar i Österbotten. Det har varit väldigt givande att få ansikten på personerna som finns i gruppen. Ifjol ordnade vi en julfest där 40 stycken medverkade.
4-10.4 uppmärksammas cancer bland unga vuxna genom kampanjen Fuck Cancer. Veckan kulminerade i en välgörenhetskonsert på Nosturi i Helsingfors den 8.4.
Lars Brunell från Jakobstad cyklar som bäst genom Europa. Han har träffat fantastiska människor under sin resa och njuter just nu av solen i södra Frankrike.
Idén om att cykla från den sydligaste delen av Europa upp till hemorten Jakobstad har han gått och ruvat på i tjugo års tid.
- Svärföräldrarna vistades ofta i Spanien. Jag tycker om utmaningar och tänkte att jag i något skede ska gå eller cykla till eller från Spanien, säger Brunell.
Startade den 12 mars
Det blev cykeln.
Starten gick den 12 mars från staden Torrevieja, 50 kilometer söder om Alicante. Sen har han tagit sig upp längs med Medelhavskusten upp till Tossa de Mar.
Därifrån svängde han inåt mot Figueres för att hitta den lättaste vägen genom Pyrenéerna.
- Sen efter det svängde jag ut mot kusten igen. Nu är jag i södra Frankrike vid Medelhavskusten, i Argelés-sur-Mer.
Här har Lars Brunell precis kommit in i Frankrike.Här har Lars Brunell precis kommit in i Frankrike.Bild: Lars Brunell
Hur är vädret?
- Strålande solsken och vindstilla. Jag har precis ätit morgonmål och ligger i tältet.
Han tältar alltid på campingområden. Någon liknande allemansrätt som vi har i Finland finns nämligen inte.
Det har också blivit en hel del nätter på hostel, kanske en tredjedel av nätterna.
Behandlas väl i trafiken
Brunell cyklar på alla slags vägar, från grusvägar och stigar till de största vägarna.
- När det händer sig att man hittar ut på motorvägen är man inte speciellt omtyckt. Men det har inte blivit många såna bitar.
Han är väldigt nöjd över hur han behandlas i trafiken.
- Speciellt när man rör sig på de nationella vägarna där det är mycket biltrafik och långtradare. De spanskregistrerade långtradarna ger otroligt mycket utrymme. Trafikkulturen har ändrat väldigt mycket mot det positiva under 20 år.
Målet: Må bra
Någon målsättning för hur långt han ska cykla per dag finns inte. Målsättningen är snarare den att han ska må bra.
Lars Brunell blickar ut över vattnet någonstans i Spanien.Lars Brunell cyklar från sydligaste Europa upp till Jakobstad.Bild: Lars Brunell
- Under påskveckan låg jag på en camping i åtta dygn och mådde bra. Men ser man på cyklandet blir det allt mellan 35 och 75 kilometer per dag.
Målsättningen är att må bra men Brunell har problem med värk på nätterna.
- Det värker i höfterna och musklerna är styva. Härom kvällen hittade jag faktiskt en massör som hjälpte mig lite. De är besvärliga de där massörerna: De vill att man ska töja och stretcha. Jag får väl ta tag i det riktigt ordentligt nu, skrattar Brunell.
Slägga på cykeln
Tillsammans väger cykeln och packningen strax under 50 kilo. Där finns tält, liggunderlag, sovsäck, spritkök, mat och vatten. Brunell har ingen kärra, allt packas på cykeln.
- Så var jag också tvungen att köpa en slägga på ett par kilo för att få ner tältpinnarna i marken i södra Spanien. Så den slarvar jag nu med mig.
Träffat många vänliga människor
Någon orsak att vara rädd när man rör sig ensam finns inte enligt Brunell.
- Tvärtom. Jag har träffat på många vänliga och trevliga människor.
För en stund fick han också en cykelkompis. Det var när han färdades genom Valencia.
- Då kom en cyklist ikapp mig och var intresserad av vad jag håller på med. Han cyklade med mig till min nästa destination, ungefär 20 kilometer.
Lättnaden den bästa upplevelsen
Någon enskild bästa upplevelse så här långt har Brunell egentligen inte. Det handlar mer om den sköna känslan som infinner sig när man klarar av något svårt.
- Vissa ställen har varit väldigt jobbiga för mig rent mentalt. Min fysik är allt annat än bra. Så när man kommer igenom de höga bergspassen känns det som en seger och en lättnad.
När ska han då vara tillbaka i Jakobstad?
- Jag hoppas att jag är hemma före snön faller i höst.
Svenska gården i Jakobstad ska renoveras med start i sommar. Projektet beräknas bli tvåårigt och ske i tre etapper.
Projekt Svenska Gården 2020 som det kallas omfattar både en renovering och en tillbyggnad men i betydligt mindre omfattning än det ursprungligen var tänkt. Prislappen ligger på cirka 433 000 euro.
Finansieringen är inte ännu klar
Föreningen väntar ännu på besked från Aktion Österbotten och NTM-centralen om deras finansieringsandelar. Staden Jakobstad förväntas också bidra med drygt 18 000 euro enligt den anhållan som föreningen riktat till staden.
- Vi räknar också med bidrag från fonderna bara den övriga finansieringen blir klar, säger föreningens sekreterare Christer Strandvall.
Omfattande renovering
I projektet ingår bland annat en inva-anpassning av Svenska Gården år 2016 med toaletter och ingång, nytt plåttak och grundrenovering av kök och sociala utrymmen. En utepaviljong ska också byggas under 2016.
Han vill inte tro att livet slutar efter döden. Seval Bitic vill komma till paradiset då och umgås med sin mamma och pappa och alla andra han förlorade i kriget. Sina två bröder och många kompisar.
Han var nio år när kriget bröt ut i det forna Jugoslavien och sedan dess har det inte gått en dag utan att han tänkt på himlen, Gud eller döden.
- Hur kommer jag att sluta mina dagar här? Har jag gjort tillräckligt bra?
I Koranen har han läst att mänskan aldrig dör. Kroppen förmultnar, men svanskotan består, och ur den skall det skapas en ny kropp när vi stiger upp ur gravarna på domedagen.
- Det står att själen vilar där i svanskotan på något sätt, säger Seval.
Han tycker att paradiset beskrivs på ett vackert sätt i Koranen, medan helvetet verkar värre.
- Där brinner man konstant, och när skinnet brunnit upp får man genast ett nytt skinn.
Jag måste fråga mig varenda dag vart jag vill hamna. Till helvetet eller till paradiset? säger Seval Bitic. Här med dottern Latifa på ryggen.Seval Bitic sitter med sin dotter Latifa på axlarnaBild: Yle/Matti Palmu
Seval tycker att han redan levt ett litet helvete på jorden, och det är också något som han tänker på varenda dag.
- Hur är det möjligt att man börjar kriga mot varann? Att vänner plötsligt skickar någon för att slå dig? Eller döda. Hur kan det hända?
Kristna mänskor i mitt hemland har gjort hemska saker mot muslimer.― Seval
Seval minns den första skoldagen efter att kriget börjat.
- Mamma och min ena bror pratade allvar med mig innan jag gick dit, och sa att jag skulle undvika slagsmål. Att det var krig nu och att det inte längre skulle vara samma sak på skolgården.
Men det blev slagsmål där i alla fall, många slagsmål.
- Jag blev till och med avstängd från en kroatisk skola till sist. Jag slogs massor.
När vuxna krigar märks det också i skolan, på eleverna.― Seval
- Vissa föräldrar hade lärt sina barn att hata och plötsligt var det inte okej att vara muslim längre, minns Seval.
En del gamla kompisar tog genast avstånd, minns Seval Bitic.Seval Bitic pratarBild: Yle/Matti Palmu
Han minns den första skoldagen, den hans mamma varnat honom för.
- Den började med att en gammal kompis kom fram till mig och sa att jag var en jävla muslim.
Några raster senare var första slagsmålet igång.
- Det var alltid serber mot muslimer. Men det fanns också vissa serber som stod upp för oss. Varje slagsmål såg lite annorlunda ut.
Sedan dess har det varit svårt att vara muslim. Även efter att kriget tog slut.
- Folk tittar, de frågar om mitt skägg och ibland känner jag på mig att de undrar om jag är en terrorist.
Dessutom är det svårt att praktisera islam i ett land där religionen inte märks i gatubilden.
Hemma i Bosnien hörde jag böneutropen från moskén fem gånger om dagen, säger Seval Bitic. Här i Närpes ber jag bara hemma, för mig själv.Seval Bitic sitter med sin dotter LatifaBild: Yle/Matti Palmu
Seval längtar till Bosnien. När han ser det så här från sidan märker han vad han har mist.
- Efter åtta år i Finland har jag inte ännu vant mig. Bosnien är vackert, om inte det vackraste landet i Europa, så det nästvackraste.
Men det gick inte att leva där.
Det ligger något i luften där. Något som jag inte kände innan kriget.― Seval
Hatet tärde på honom.
- Jag hatade så mycket att jag skulle kunna döda. Många där hade förstört mitt liv.
- Först kan det vara tillfredsställande att hata, men i längden äter det upp en.
Det är en sjukdom. Du har ingen fred. Inte ens när du är ensam. Du tänker på alla du hatar och du får ingen ro.― Seval
Så det blev omöjligt att stanna där, men det har inte heller varit lätt i Finland.
- Systemen funkar bra här, men det var så svårt för mig att få kontakt med mänskorna att jag fick lära mig hela språket via teven.
Först trodde han att det var finska som han lärde sig, men en bosnisk kompis tyckte att det lät som svenska och sa att han tydligen tittat på svenska kanaler.
- Jag blev förstås förvirrad och funderade om det var Finland eller Sverige som jag kommit till.
Men han har märkt att allt känns lättare ifall han vänder sig till Gud, och därför har islam blivit allt viktigare för Seval med åren.
- Till och med mitt hat har lättat nu, säger han.
Jag kan inte hata längre. Okej, kanske lite. Men inte på samma sätt. Jag kan hata det de gjort, men inte mänskorna.― Seval
- På samma sätt som andra söker hjälp på sjukhus och hos psykologer så har jag fått hjälpen från Koranen. Jag har hittat en slags ro. Börjat minnas hur kärlek känns.
En annan positiv effekt av att Seval har börjat satsa så pass mycket på islam är att han inte hinner ägna lika mycket tid åt dåliga tankar längre.
- Jag har fullt upp med att be och följa alla regler, säger han.
Egentligen så ska man inte röka. Så jag tänker sluta med det också, säger Seval Bitic.Seval Bitic röker vid köksbordetBild: Yle/Matti Palmu
Han ber fem gånger om dagen och varje gång måste han slappna av och rensa tankarna och vara ärlig mot sig själv och Gud.
- Annars blir det bara gymnastik av det.
Inför varje bön tvättar han ansiktet och fötterna, och skägget måste också hållas rent.
Man ska inte gå runt och se ut som en björn, säger Seval Bitic.Seval Bitic tvättar sig i handfatetBild: Yle/Matti Palmu
Inför Gud är det också minst lika viktigt att vara ren på insidan, som på utsidan.
- Du ska hålla tungan ren och och aldrig prata illa bakom någons rygg. Att göra så är lika smutsigt som att äta köttet av din döda bror.
Hygienen är viktig, säger Seval Bitic. Du kan inte stå smutsig på en smutsig plats när du ska möta Gud, det allra renaste som finns.Seval Bitic berBild: Yle/Matti Palmu
Medan Seval ber brukar dottern Latifa hoppa runt i lägenheten. Ibland klättrar hon upp på hans rygg och ibland studsar hon i sängen.
Latifa.Sevals dotter Latifa lyfter en kattBild: Yle/Matti Palmu
Seval är frånskild och har Latifa hemma hos sig varannan vecka. De har det bra, men på sista tiden har han också börjat drömma om en större familj. Han vill ha en fru och flera barn.
Jag behöver en familj. Ett fint liv. Någon som väntar på mig hemma.― Seval
Förr valde han alltid sina kvinnor efter utseendet, och attraktionen.
- Men nästa gång vill jag göra på det riktiga sättet, säger han.
Han vill hitta en kvinna som också praktiserar islam. Helst skall någon rekommendera henne för honom och innan de är gifta kan de bara ses i andras sällskap.
- Och vi behöver föräldrarnas välsignelse, säger Seval.
- Men vill hon samma sak som jag så kan vi gifta oss redan inom ett halvt år.
Om jag delar min tro med min fru, så är det en källa för det allra renaste, säger Seval Bitic. Då löser sig också resten. Men jag måste jobba mycket med mig själv för att få en sådan kvinna att vilja gifta sig med mig.Seval Bitic berBild: Yle/Matti Palmu
Även om Seval vill att hans kvinna skall vara muslim, så har han träffat många goda mänskor som inte varit troende.
- Så det hänger inte på det. Men det är ändå en gåta för mig, att man kan låta bli att tro. Det är som att köpa en teve utan bruksanvisning. Man får inte ut allt.
Seval Bitic tror att det finns något av Gud i oss alla.Seval Bitic tittar kärleksfullt på sin dotterBild: Yle/Matti Palmu
- Och Gud finns i djuren också. Och i naturen.
Han rör sig ofta i naturen och tycker egentligen att det är skönare att umgås med djur än med mänskor.
- Man får inte huvudvärk av djur. Så där som man kan få av mänskor ibland.
Mänskor kan inte sätta stopp. De vill bara ha mera, mera, mera. Men Gud har sagt att vi behöver vaka över gränserna.― Seval
En rattfyllerist blåste över sju promille då polisen tog fast honom i Kurikka i södra Österbotten på lördagskvällen.
Flera personer ringde till nödcentralen då mannen i berusat tillstånd satte sig bakom ratten och började köra från Kurikka centrum mot Jalasjärvihållet längs riksväg 3.
Polisen fick syn på bilen då mannen höll på att köra iväg från en parkeringsplats vid riksvägen.
Samtidigt höll mannen på att halsa en brännvinsflaska, uppger polisen.
Mannen blåste över sju promille. Han greps och fördes till polisfängelset i Seinäjoki, där ett nytt alkotest visade 4,65 promille.
Den kraftigt berusade föraren hade inget körkort. Han hade dessutom fyra hundar i bilen. De fördes till en kennel.
Gelfe kryssade mot HIF och i veckan knep laget sin första trepoängare borta mot Gif Sundsvall. Då gick Skrabb mållös, men när Gefle var tillbaka på hemmagräs öppnade han målkranen igen.
Mål på första chansen
Skrabb spelade från start i Gefles anfall mot Djurgården, som har inlett säsongen starkt. I hemmalagets elva fanns också trotjänaren Jens Portin med.
Efter en mållös första halvlek var Skrabb-time efter paus. I den 49:e minuten skapade Gefle sin första målchans och då var Skrabb sist på bollen efter en liten målvaktstavla.
Ett klart dominerande Djurgården plockade ändå med sig full pott. Kevin Walker satte segermålet på stopptid.
Nästbäst på plan
Trots nederlaget får Skrabb fina omdömen. I Sportbladet betygsättning anses han ha varit matchens nästbäste spelare. Så här lyder omdömet:
”Mål igen. Finländaren är där det händer. Bra i spelet.”
I nästa omgång möter Gefle nykomlingen Jönköping Södra på bortaplan.
Leo Komarov kommer att ansluta till lejonen för att spela ishockey-VM i vår. Det uppger en kanadensisk journalist.
Det är den Torontobaserade journalisten James Mirtle, som följer Toronto Maple Leafs noggrant, som twittrar om Leo Komarov.
Enligt honom har Maple Leafs-anfallaren sagt att det blir VM-spel i vår. Därmed skulle Komarov finnas med när VM drar i gång i S:t Petersburg och Moskva den 6 maj.
Komarov says he'll probably play for Finland at the worlds.
Tidigare har den finländska förbundskaptenen Kari Jalonen sagt att han gärna vill ha med Komarov i VM.
Var tillbaka på isen
Det största frågetecknet till Komarovs medverkan i VM är hans skadeproblem under slutskedet av säsongen. Komarov var borta i några veckor på grund av skada, men i Torontos sista match för säsongen mot New Jersey var han tillbaka.
I en tidigare intervju med Yle sade Komarov att han är intresserad av VM, men att han inte var säker på hur det blir.
– Landslaget har alltid intresserat mig och intresserar mig fortfarande. Det är alltid roligt att spela ishockey. Men jag har nu i tio år spelat ända in i maj. Någon gång kommer gränsen emot, att man inte orkar. Det är roligt att spela, men det är också roligt att vila.
En kanadensisk journalist uppgav att det var klart med spel i VM för Leo Komarov. Nu säger Komarov att det blir så. ”Det är redan bestämt med Toronto att jag kan åka.”
Nu är det så gott som klart att Finland får en kanonförstärkning till ishockey-VM i Ryssland i maj. Toronto Maple Leafs anfallare Leo Komarov kommer att ansluta till den finländska VM-truppen.
Natten till söndagen var Komarov tillbaka från sin skada i Torontos sista grundseriematch mot New Jersey. Återkomsten var enbart med tanke på spel i VM.
– Jag ville se om kroppen fungerade. Det gick helt okej, även om det fortfarande krävs tid för att hitta känslan. Jag tränade bara ett par gånger ordentligt på fyra veckor, säger Komarov i en intervju med Ilta-Sanomat.
– Jag är redo att åka till VM. Tillsammans med Toronto har vi kommit överens om att jag kan åka, säger han.
– Om de bara ser till att jag kommer mig dit, så åker jag. Vi får se om det kommer ett samtal. Oavsett är jag inte riktigt beredd att åka i väg från Toronto ännu.
Komarov har spelat i VM sex gånger tidigare. Dessutom fanns han med i Finlands OS-lag i Sotji 2014.
Förra veckan började rivningen av den före detta sjöbevakningsstationen på Valsörarna. Två grävmaskiner river huvudbyggnaden som byggdes 1984. Sjöbevakarna lämnade Valsörarna 2009 och planerna för framtiden är småskaliga.
Ögruppen Valsörarna ligger ytterst i Kvarken cirka 15 kilometer nordväst om Björkö i Korsholm. Många förslag har förts fram på vad man skulle kunna använda sjöbevakningsbyggnaden till när sjöbevakningsverksamheten upphörde.
- Det är ju det finaste stället längs Finlands kust och här finns potential. Alla har idéer och det finns många idéer. Men det gäller att hitta någon som har intresse och en del finanser bakom sig för att man ska kunna utveckla verksamheten här, säger Ralf Nybond från Björkö delägarlag.
Nu rivs sjöbevakningsstationen på Valsörarna.Bild: Yle/Anna Ruda
Trots att man gjorde mycket för hitta lösningar, kom man enligt Nybond inte fram till någon som skulle ha potential att lyckas.
Huvudbyggnaden rivs
Marken som stationsbygganden står på ägs och arrenderas ut av Björkö delägarlag och stationsbyggnaden ägs nuförtiden av Senatsfastigheter. Innan senatsfastigheter lämnar området måste också marken saneras och området återställas i sitt ursprungliga skick.
Därför rivs huvudbyggnaden och cementplattan som oljecisternerna har stått på. Kvar blir flera uthus som kommer att tillfalla delägarlaget och Björkö båtklubb. I huvudbyggnaden finns asbest och i marken finns olja och rester av båttvättmedel och målfärg.
- Vi har aldrig haft något problem med Senatsfastigheter. De sanerar allt, säger Nybond.
En grävmaskin river byggnaderna på Valsörarna.Bild: Yle/Anna Ruda
Verksamhet också i framtiden
Meteorologiska institutet har en mätstation på Valsörarna och den kommer att finnas kvar. Enligt Ralf Nybond har också Trafiksäkerhetsverket och Gränsbevakningsväsendet planer på att sätta upp utrustning för att övervaka Kvarken. Den stora radarmasten blir kvar. För att all utrustning ska få elektricitet talade Nybond om att man skulle sätta upp några små vindmöllor och solceller på Valsörarna.
Sjöbevakningen 40 km bort
Innan Finland gick med i EU fanns också Gränsbevakningsväsendet på Valsörarna och alla som åkte mellan Finland och Sverige skulle anmäla sig hos dem. Nu finns den närmaste sjöbevakningsstationen i Vallgrund och dit är det 20 sjömil, eller knappt 40 kilometer.
- När det händer en olycka är det ju väldigt långt till sjöbevakningen. Men jag förstår nog också att de inte kan sitta här och vänta på en olycka, säger Nybond.
Valsörarna är ett fredat fågelskyddsområde och under fåglarnas häckningsperiod råder landstigningsförbud. Bland annat Ostrobotnia Australis har en stuga på Valsörarna.
- Jag tror nog att den verksamhet som kommer att finnas här i framtiden kommer att vara ganska småskalig naturturism, säger Nybond.
Populärt utflyktsmål
Nybond berättar att under tiden sjöbevakarna fanns på Valsörarna räknade de med att ungefär 2000 fritidsbåtar besökte öarna varje sommar. Och det är också för fritidsbåtarna som han tänker sig att man borde ha en del service.
- Här skulle kunna finnas en gästhamn, eller åtminstone en nödhamn, och ett ställe att grilla på. Det här är ju ett bra ställe att ta paus på, halvvägs till Sverige, säger Nybond.
Sjöbevakningsstationen på Valsörarna rivs.
Bilderna tagna den 7 april 2016, när rivningen just hade inletts.
Stadsstyrelsen i Vasa ska på måndag behandla förslaget till ny förtroendeorganisation i staden. Förslaget går ut på att de nuvarande kommunala nämnderna försvinner och fem utskott tar över nämndernas ärenden.
Utskotten skulle bestå enbart av fullmäktigeledamöter och fullmäktigeledamöternas ersättare.
- Arbetsgruppen är enhällig, säger stadsstyrelsens ordförande Seppo Rapo (saml).
Arbetsgruppen består av representanter från alla fullmäktigegrupper, men den politiska enhälligheten verkar inte sträcka sig särskilt långt utanför arbetsgruppen.
- SFP i Vasa är emot den här modellen, säger Johan Kullas, fullmäktigeledamot och ordförande i SFP:s kommunorganisation i Vasa.
Också inom Socialdemokraterna och Samlingspartiet är åsikterna om organisationsförändringen delade.
Arbetsbördan blir för stor
Kritikerna menar att den nya modellen dels koncentrerar beslutsfattandet till ett fåtal personer, samt att arbetsbördan för dessa blir för stor. Risken för att fler beslut förs över på tjänstemännen nämns också.
Förespråkarna å sin sida talar om mer motiverade beslutsfattare som faktiskt får känna att deras beslut betyder någonting, försnabbad beslutsgång och bättre kommunikation.
I dagens modell består nämnderna av totalt 294 personer. I den nya modellen skulle utskotten fyllas av 59 fullmäktigeledamöter och lika många ersätttare, totalt 118 personer.
- Vasa har en rätt stor förtroendeorganisation i dag, säger statsvetaren Siv Sandberg.
- Generellt har vi stora förtroendeorganisationer i Finland, men en rätt liten andel av de förtroendevalda upplever inte att de har någon större makt, säger Sandberg.
Ärendet tas upp på stadsstyrelsens möte på måndag. Om ärendet inte bordläggs torde det behandlas i fullmäktige redan den 25 april.
Ska Vasa göra som Seinäjoki och sälja sina Anvia-aktier till Elisa? Den frågan dryftar stadsstyrelsen i Vasa på måndag efter mötet.
Det verkar vara en känslig fråga som delar stadsstyrelsen. Yle Österbotten och Yle Pohjanmaa ringde till en representant för partierna i stadsstyrelsen: Samlingspartiet, Centern, SDP, SFP, Sannfinländarna och Vänstern.
Tre var klart emot, två kunde inte säga och en ansåg att en försäljning är enda alternativet. Samlingspartiets Seppo Rapo, Centerns Merja Rintamäki och vänsterns Harri Moisio ansåg att Vasa inte ska sälja.
SDP:s Markku Ahonpää och Jukka Mäkynen i Sannfinländarna har i det här skedet ingen klar åsikt. De väger för och emot.
Endast Lars-Erik Wägar i SFP ansåg att en föräljning i det här skedet skulle vara ett klokt beslut.
Borde slå till då priset är bra
- Stan är så illa tvungen att sälja så småningom. Elisa är nära att få beslutanderätt i bolaget. Om de kommer så långt att de kan börja styra och ställa i bolaget och har majoritet, brukar aktierna gå ner ganska dramatiskt. Då får vi kanske halva priset ur dem, säger Wägar.
- De är nu värda 1,3 miljoner. Om vi slarvar bort 600 000-700 000 euro för att vi inte har hunnit i tid är det inte bra, säger Wägar han.
Wägar hoppas också på att Vasa med en försäljning kunde få till stånd ett avtal om samarbete med Elisa, motsvarande det avtal som Seinäjoki gjorde med bolaget.
Seinäjoki har ett samarbetsavtal om att delta i ett projekt kring mobil digitalisering.
Även andra köpare?
Harri Moisio, som i det här skedet inte förespråkade en försäljning, lyfte också fram frågan om Elisa är den enda tänkbara köparen.
- Är det till Elisa man ska sälja i så fall, eller finns det andra köpare, som till exempel placeringsbolaget Helmiryhmä, frågar sig Moisio.
Helmiryhmä äger aktier i fem olika telefonbolag. Helmiryhmä har också sagt att de köper Anvia-aktier också för att erbjuda ett alternativ för de aktieägare som av en eller annan orsak inte vill sälja sina aktier till Elisa.
Vill trygga jobben i Vasa
Vasa har 665 aktier, som är 0,7 procent av Anvia. De som talade emot en försäljning motiverade bland annat med att Anvia är ett lokalt bolag.
Harri Moisio var mån om att trygga de lokala jobben. Han gav också uttryck för en viss oro Anvias verksamhet till och med riskerar att köras ned om Elisa slukar Anvia helt.
Även om Elisa inte skulle ta några avvecklingsbeslut, fanns likväl rädslan att de beslut som Elisa tar beträffande Anvias verksamhet inte gynnar vasaborna och Vasa.
Esplanaden i Nykarleby ser härjad ut i april månad. Träden är nakna, gräset sover. Längs asfalten ligger vinterns grus.
Jag har sopat dessa gator. I början på åttiotalet tillbringade jag sommarloven med att jobba i stadens parker. Det handlade ofta om att klippa gräset och rensa blomrabatterna. Min far var stadens trädgårdsmästare.
På fredagarna skulle torget sopas, och esplanaden. Klockan sju på morgonen samlades vi på torget. Det var far och Freddi och jag. Ibland slogs jag med Freddi, som ett slags preludium inför dagens värv. Vi fäktades med sopborstar och spadar. Vi var nära vänner.
Där Peter Sandström en gång sopat.Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv.
Sommaren 1981 sopade jag gatorna som vanligt. Jag hade just fyllt 18 år, och på en kaffepaus stack jag mig in till Björks och köpte tre ljusblå t-tröjor; jag skulle ut och resa med syster. På resebyrån Tourella hade jag skaffat ett Interrail-kort. Jag fick gratis ett gammalt exemplar av Thomas Cook European Rail Timetable, en tjock, röd bok med tidtabeller för nästan alla tåg i Europa.
Ingenting kunde ha hindrat mig från att åka. Jag var inte ens bekymrad över vad vi skulle äta. Jag åt just ingenting på den tiden.
Syster hade rest ensam med tåg i Europa flera gånger tidigare. Hon behövde mig förmodligen inte. Men hon gav mig ändå erbjudandet att komma med. Vi skulle till Jugoslavien. När jag sopade esplanaden den sista gången innan resan tänkte jag att det var långt till Jugoslavien, och att syster och jag brukade ha lätt för att gräla med varandra.
Kanske hon lämnar mig, tänkte jag. Då blir jag där, i Ljubljana eller Belgrad, ställen som jag hade sett på en karta, men inte visste något om.
Vad minns jag av den resan? Det var ofta fullt på tågen. Vi åkte till Bretagne. Sedan fortsatte vi diagonalt över Europa på en natt, hamnade i något som hette Rijeka. Där blev jag av med en plånbok som innehöll min reservkassa; etthundra finska mark. Plånboken var brun. Resecheckerna hade jag i en lönnficka som mor hade sytt i byxbenet på jeansen.
Jugoslavien 1981 i bilderBild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv.
Jag pratade sällan med främlingar. Syster sade att jag var blyg. Det var jag kanske. Ändå kom vi till Belgrad. På en restaurang tittade vi på menyn och frågade vad som rekommenderades. Ni kan beställa vad ni vill, sa de, men det finns bara Cevapcici.
Det var små köttfärsrullar. Vi åt varenda rulle på tallriken.
Kanske man kunde ha kallat resan fältstudier. Det är i så fall oklart vilket syftet var. Fältet var stort, språken som talades främmande. Det hände sig att jag längtade hem. Hem till Nykarleby och mor och Freddi och kamraterna.
Det kändes lätt att komma hem när man hade sovit på golvet i tågkupéer där höns sprang lösa och starka papyrosser röktes i mörkret. Det kändes lätt att berätta detta åt Freddi; ”to sko bara veta.”
Jugoslavien finns inte längre. Men esplanaden i Nykarleby består. I april ligger den öde, men ändå. Sommaren är på väg.
Stadshuset ligger vid esplanaden. År 1981 var det nybyggt och fint. Jag har sällan varit där inne. Biblioteket har jag förstås besökt, det ligger i stadshuset, men kanslierna är främmande mark.
I april 2016 går jag in dit, till kanslierna. Syster och jag ska prata med Gösta Willman, som är stadsdirektör. Han är hemma från Purmo. Jag tänker att vi är långt från Jugoslavien nu.
Besöket på kansliet är en del av det andra avsnittet i podden Sandström, på Arenan, iTunes och Soundcloud måndagen den 25.4.
Charles Bertrand lämnar Vasa Sport och kommer att spela för Ässät nästa säsong. Bertrand har skrivit på för ett år med klubben.
Fransmannen Charles Bertrand har varit en av de mest tongivande spelarna i Vasa Sport under de två senaste säsongerna men nu väljer han att flytta vidare.
Ässät skriver på sin webbplats att man kommit överens om ett ettårskontrakt med Bertrand.
– Ässät har ett bra projekt på gång. Jag vill utvecklas som spelare och det gör jag bäst i Ässät, säger Bertrand på klubbens webbplats.
Under Sports första ligasäsong var Bertrand med mest lysande stjärnan och gjorde då 47 poäng på 60 matcher. Senaste säsong fick han ofta stå i skuggan av Tuomas Vänttinen men gjorde trots det 38 poäng på 52 matcher och var Sports bästa poängplockare.
– Han är en av ligans bästa anfallare, säger Ässäts sportchef Jari Korpisalo.
Bertrand är just nu med och kämpar om en plats i det franska VM-laget. Han har tidigare spelat tre VM-turneringar.
