Som barn fick Erik Riska stå i målet när storebror Filip slipade på sitt slagskott. Nu spelar Pedersörebröderna ligahockey tillsammans i samma kedja i Lukko.
– Första steget var att ta en plats i laget och det gjorde jag, det är jag nöjd med. Spelmässigt har det gått lite upp och ner men överlag helt okej. Jag gör exakt samma saker som i Sport, bara nivån har bytt, berättar Erik som samlat poängen 0+1 i ligakarriärens 24 första matcher.
Rollen är en grovjobbare i fjärdekedjan på centern Filips vänstra kant. De två har spelat nästan alla matcher tillsammans och lyckats väl med det defensiva arbetet, medan spelet uppåt lämnat en del att önska.
– Man måste också se vad man har för kvaliteter som spelare. Om man inte kan bygga, så måste man förstöra åt andra. Vi försöker spela bort motståndarens förstakedja och hålla dom på noll, beskriver Filip som förlängt sitt kontrakt med Lukko.
– Det här är nog min roll. Jag tycker om att köra på med full styrka och göra det svårt för motståndaren. Förstås kunde man klara sig bättre med pucken också men ett steg i taget, säger Erik.
Lika som spelare
Samarbetet ute på isen har efter vissa startsvårigheter löpt bra. Någon magisk bröderlig telepati medger de sig ändå inte ha.
– I början var det kanske till och med lite svårare än man skulle tro. Vi är så pass lika som spelare att vi var lite på samma ställe hela tiden, säger Erik och storebror håller med.
– Det är både bra och lite sämre, båda gör samma saker. Ingendera är kanske så bra på att bygga upp spelet men tillika är vi båda bra i egen zon och på att pressa motståndaren till misstag.
I ishallen är de som vilka lagkamrater som helst, men när Erik hälsar på Filip och hans familj iklär han sig igen rollen som bror. Den dubbla FM-guldmedaljören Filip, 28, har efter många år på flykt i först Jyväskylä och nu Raumo äntligen släkten nära.
– Jag har blivit van med att bo långt från släkten, så det är lite nytt. Det är riktigt roligt att få en kompis till och ha sällskap när man åker upp till Österbotten, säger Filip.
”Bra vibbar”
Filip och Erik Riska hade inte tidigare spelat ihop i ett lag, men i barndomen vistades bröderna mycket tillsammans ute på isen. Då var det fyra år äldre Filip som bestämde.
– Har har nog fått stå målvakt åt mig. Du kan fråga honom vem det var som brukade få gå hem gråtande, flinar Filip.
– Alla kan ju själv spekulera hur det var, svarar Erik. Vi lirade nog varje dag. Det är ju konstigt att jag alltid var tvungen att stå i mål, men det är kanske därför Filip har ett så bra slagskott!
Nu blickar bröderna fram emot våren då Lukko ska vara som bäst. Efter en lite hackig inledning har Raumolaget kommit på benen och tagit sig upp på övre halvan tack vare fem raka segrar.
– Jag har riktigt bra vibbar, säger Erik. Jag tror det här laget blir riktigt hårt och tightas samman ännu mer, och jag tror vi kan få en riktigt ljus vår. Och om det blir en ljus vår för laget, hoppas jag det ska bli en ljus för vår mig också.