När Micke började sin rehabiliterande behandling gick han ut med det på sociala medier. Hans alkoholism hade börjat påverka hans egen och familjens psykiska hälsa. Nu delar han med sig för att hjälpa både sig själv och andra.
2012 fick det vara nog. Då hade drickandet urartat och han behövde hjälp.
- För 16 år sedan fick jag en panikångestattack. Efter det började jag använda alkoholen som medicin för ångesten. Jag förstod inte då att det var alkoholen som hade förorsakat paniken till att börja med, säger Micke Krantz och rör om i kaffekoppen.
I dag vet han att han bara kan må bra ifall han är nykter.
Hustrun Ulrika märkte till först inte att Micke hade ett problem.
- När vi först träffades reagerade jag inte på att hans drickande. Det var mysigt att sitta med ett glas vin. Men småningom började jag lägga märka till att han drack oftare och mera. Det eskalerade hela tiden, säger Ulrika som föreläser om alkoholism och medberoende tillsammans med maken.
Den som är medberoende skyddar
Allt mera ansvar sätts på Ulrika när Mickes alkoholvanor går överstyr.
- Jag såg ju till att ingen förstod hur det låg till. Det tog länge innan barnen märkte att något var fel. Jag mörkade och sa att Micke är trött och överarbetad.
Egentligen var Micke full eller bakis.
- Ingen märkte någonting. Inte ens på jobbet. Jag drack inte om dagarna. Bara på kvällarna och veckosluten.
Men nykter på jobbet var ändå inte Micke.
- På jobbet åt jag lugnande medicin som egentligen fungerar som en torrfylla.
Berättade åt alla
När det blev dags för behandling valde Micke att berätta för vännerna och kollegorna om sitt problem. På sociala medier.
- Rehabiliteringen skulle pågå i tio veckor och under den tiden skulle jag vara sjukskriven. Jag tänkte att jag skulle ljuga men kom fram till att jag vill tala sanning.
Nu är Micke nykter och vill hjälpa de som har alkoholproblem.
- Jag bloggar och håller kontakt med människor via nätet. Vi hjälps åt. Härom dagen höll vi en workshop vid Pixne och det kändes bra för mig att kunna berätta om mina erfarenheter och märka att vi talade samma språk. Alltså de vet att jag vet vad de går igenom. Att hjälpa andra hjälper också mig själv.