På söndag, 28 september, är det 20 år sedan Estoniakatastrofen, då passagerarfärjan M/S Estonia sjönk på sväg från Tallin till Stockholm och 852 människor dog.
13 finländare fanns ombord på Estonia, av dem överlevde 3. Av 552 svenskar ombord omkom 501. En av dem var 17-åriga Linda Burman från Storuman i Västerbotten i Sverige.
- Nu kan vi acceptera att hon ligger i havet. Det måste vi för att få vardagen att fungera. Men sorgen och saknaden blir man aldrig fri från, säger hennes mamma Lise-Marie Burman.
Flera västerbottningar fanns på färjan
En av dem var Linda Burman från Storuman, som skulle fylla 18 år. Hon hade tillsammans med fyra klasskamrater och tre lärare från Malgomajskolan i Vilhelmina varit i Litauen på ett internationellt utbyte, och var på väg hem till Sverige. Ingen av dem skulle komma hem igen.
Lindas mamma Lise-Marie Burman, som idag bor i Skravsjöby utanför Storuman, glömmer aldrig katastrofmorgonen.
- Jag var i Saxnäs, och hade en konsig känsla på kvällen. På morgonen fick vi veta att det hade hänt, via en kompis. Det var kaotiskt, säger hon.
- Vi blev omhändertagna av folk i Vilhelmina. Man förstod inte riktigt hur det var. Vi var på församlingshemmet ett par dagar. Sen skulle vi fara hem, och vardagen skulle börja, men det blev ingen vardag för oss.
Lise-Marie och de andra i familjen följde rapporteringen om katastrofen i tv, radio och tidningar. Men något besked om vad som hänt Linda kom aldrig:
-Det gick flera, flera dagar innan vi fick veta att hon inte var med på listan över de som de tagit upp. Då förstod vi att hon aldrig skulle komma tillbaka, säger hon.
Ville få hem kroppen
Familjen Burman kämpade i många år för att de omkomnas kroppar skulle bärgas.
-För oss var det naturligt att försöka få hem Linda. Sen insåg vi att det var meningslöst. Det var så många emot oss, så det gick inte.
Efter flera utredningar beslutade regeringen 1999, att inte bärga de omkomna.
- Men nu har vi kunnat tänka tanken att vi kan minnas och acceptera att hon ligger i havet. Och det måste vi göra, annars orkar vi inte gå vidare och leva, säger Lise-Marie Burman.
Text: Olov Antonsson