Maria Forslund i Nykarleby är trettiofyra år gammal, trebarnsmor och fysioterapeut med egen firma. Hon har alltid varit prestationsinriktad, och gick i väggen när hon ännu inte hade fyllt trettio.
- Jag har alltid varit en ”duktig flicka”, och redan i unga år hade jag höga krav på mig själv, säger Maria Forslund.
Idag är Maria 34 år gammal, och hon mår bra - men det krävdes en längre sjukskrivning för utbrändhet för att hon skulle inse att hon inte alltid behöver vara duktig.
Växte upp bredvid skidspåret
Maria har alltid tyckt om att röra på sig, och hon tränade flitigt. Det var friidrott som gällde på sommaren, men skidåkning var det som hon tyckte bäst om.
- Jag växte ju upp bredvid skidspåret i Nykarleby, säger hon, och så hade jag ett inre behov av att röra på mig.
I tonåren deltog Maria Forslund i nationella skidtävlingar.
- Jag tyckte nog om att tävla, men allra mest tyckte jag om att träna, säger hon.
- Vi var ett gäng som tränade tillsammans, och man fick en kick av varje träningspass Målet var att bli bättre och bättre.
Också när det gällde skolan hade Maria höga krav på sig själv.
- Fick jag 9 var det ok, men om jag fick 8 så kändes inte så bra. Men jag hade lätt för det mesta i skolan, utom finska och teckning…
Maria tog gymnasiet på fyra år för att hinna träna, och hon tänkte inte så mycket på vad hon skulle bli när hon blev stor.
Studier i Sverige
Efter att ha blivit student år 2000 flyttade Maria till Umeå för att studera litteraturvetenskap. Tanken var att hon kanske skulle bli gymnasielärare.
- Då hade jag redan träffat Robert, min blivande man. Han är svensk, men det var inte därför jag valde att ubilda mig i Sverige, tillägger hon. Det var nämligen så att när Maria träffade Robert på en resa till Kanariöarna så hade hon redan skickat in sina ansökningspapper.
Maria studerade ett år vid Umeå universitet, och pendlade till Östersund för att träffa Robert, som studerade vid militärhögskolan. Följande år skulle Robert till Småland för att fortsätta sin utbildning där, och Maria bestämde sig för att följa med – och där studerade hon bland annat svenska på Jönköpings högskola
När sen Robert blev stationerad i Boden valde Maria att studera historia vid Luleå universitet.
- Svenska och historia går ju bra att kombinera, ifall man ska bli gymnasielärare.
Så blev Maria gravid och var hemma med barnet ett år, och under den tiden började hon fundera på vad hon riktigt skulle bli när hon blev stor.
- Vi bodde nära ett gym, och jag fick lust att träna igen efter att ha haft paus en tid, och jag kom på att det här nog var min grej!
I Boden fanns en treårig utbildning till sjukgymnast, så Maria valde att byta inriktning, och hon trivdes bra med sina studier.
År 2005 gifte sig Maria och Robert, och så blev hon gravid igen.
- Duktig som jag var fortsatte jag att studera nästan tills barnet föddes, säger hon. Sen var hon ledig ett år, och när hon återupptog sina studier var Robert pappaledig, så det var lugnt och bra.
Den tunga hösten
Hösten 2007 blev tung för Maria Forslund.
- Den yngsta skulle skolas in på dagis samtidigt som jag skulle påbörja det tredje året av mina studier – och Robert var på en 10-veckors kurs i södra Sverige.
Maria var ensam med två barn, och det var långa dagar med tidig väckning och sen hemkomst.
- Den yngsta hade svårt att sova, och när han väl somnade skule jag ta itu med alla ogjorda skoluppgifter, och jag kunde inte tänka mig att göra det halvbra, för jag var ju så duktig! Man måste alltid göra sitt bästa…
- Minstingen vaknade ofta när jag väl gick och lade mig, så det blev inte mycket sovet den där hösten - och jag märkte att stubinen blev kortare och kortare.
- När Robert kom hem från sin kurs skulle jag ut på praktik, och jag hade otur och fick en handledare som jag inte alls kom överens med. Hon gav enbart negativ feedback, och rabblade upp allt jag hade gjort fel.
Maria kunde ha valt att byta handledare, men det skulle ha känts som att ge upp, så hon bet ihop och uthärdade ett par veckor.
- Sen bröt jag ihop och berättade att jag hade haft en tung höst.
Handledaren föreslog att Maria skulle ta en paus i studierna ifall hon var så där trött, men det ville hon inte, eftersom familjen i det skedet hade ställt in sig på att flytta till Nykarleby så fort Maria var klar med sina studier.
- Och man ger ju bara inte upp!
Så Maria kämpade sig igenom det sista halvåret av studierna, och blev klar sjukgymnast våren 2008.
- Jag skrev mitt examensarbete och fick VG (väl godkänt), fastän ett G (godkänt) säkert skulle ha räckt, men jag skulle ju vara så duktig…
Ut i arbetslivet
Maria fick sina examenspapper en torsdag, sen åkte flyttlasset till Nykarleby, och på måndagen började hon jobba heltid, för hon hade fått ett vikariat över sommaren.
- Men allt kändes segt, livet var inte så roligt som jag hade tänkt att det skulle vara, och på jobbet tyckte jag att jag borde ha kunnat allt, fastän jag var nyutbildad…
- På kvällarna renoverade vi vårt hus, och det borde ju ha varit roligt, men det var också bara jobbigt…
Efter sommaren blev Maria erbjuden ett vikariat i en annan stad, och hon lyckades med viss möda ordna så att hon fick vara ledig två veckor mellan jobben.
- Men det är klart det inte räckte, säger hon.
På den nya arbetsplatsen skulle Maria jobba fyra dagar i veckan, men hon märkte snart att hon inte skulle orka, så hon tänkte att kanske tre dagar i veckan skulle gå bra.
- Men det gick ändå inte! Jag var så trött att hjärnan inte fungerade. När jag satt med en klient så såg jag att munnen rörde sig, men jag förstod inte ett ord av det som sades. Jag var bara så trött… Jag försökte lägga mig ner och vila ett par minuter på golvet för att orka vidare, men det gick inte det heller, för inte kan man ju vila på jobbet!
- Jag kände att det här går inte! Men ändå kunde jag inte förmå mig att gå till en läkare och berätta hur jag mådde, för då skulle jag ju ha gett upp! Och det gör man bara inte…
- Som nyanställd hade jag rätt till en hälsoundersökning, så jag tänkte att om jag går på en sådan så måste de ju märka hur jag mår! Jag ville att nån annan skulle förstå hur utmattad jag var.
Sjukskriven
Till slut blev Maria Forslund sjukskriven, och hon var sjukskriven från september till mars. Hon erbjöds ”lyckopiller” i ett par repriser, men hon valde att inte ta dem. Hon ville i stället försöka reda upp sitt liv - och hon insåg att hon skulle behöva hjälp.
Maria kontaktade Mentalvårdsbyrån i Jakobstad och gick i samtalsterapi i flera måndader, och så småningom kom hon till insikt om att hon faktiskt inte behöver vara duktig på allt hela tiden, utan att det är helt ok att vara halvbra - eller till och med dålig - på vissa saker.
Återställd
Maria var tjugoåtta år gammal när hon i september 2008 blev sjukskriven, och trots att sjukskrivningen tog slut i mars följande år så var det först när hon skulle fylla trettio som hon kände sig helt återställd.
- Plötsligt ville jag ordna kalas, och jag hade lust att träffa folk! Det orkade jag inte när jag mådde som sämst. Och sen dess har det varit ganska stabilt.
Maria och Robert fick ett tredje barn år 2011, och Maria har numera en egen firma.
- Det finns en massa saker jag skulle vilja göra, men jag har lärt mig att man inte kan göra allt samtidigt. Just nu prioriterar jag familjen och mitt jobb, men jag sätter ingen energi på att hålla hemmet eller trädgården i perfekt skick…
I ”Samtal om livet” berättar Maria Forslund om sin utbrändhet, men också om hur hon kom upp ur den djupa grop som hon hade hamnat i.
Vi får också veta att hon nu har tagit paus i hårdträningen och i stället ägnar sig åt yoga och meditation…
Samtal om livet med Maria Forslund sänds en andra gång i Radio Vega lördagen den 20.9 kl. 20.03