De flesta av oss sitter på en eller två riktigt bra historier. Sylvia Javén och Cora Wöllenstein har en hel drös av dem, och nu målas de upp på väggen i Konsthallen i Vasa. På söndag får vem som helst komma dit och klippa ut sin favoritbild.
Finlanddsvenska Sylvia Javén och tysk-kanadensiska Cora Wöllenstein träffades för ett år sedan i Tyskland och blev vänner. De började dela historier med varandra, och idén till utställningen föddes när Cora sa orden, som också är namnet på utställningen: Did I tell you about the summer I was riding a motorbike with a cowboy?
Did I tell you about the summer I was riding a motorbike with a cowboy
Jag går in i Konsthallens stora sal och olika historier hörs i rummet. Det är Coras och Sylvias historier, och ifall du stannar till och lyssnar kan du se en del av berättelserna på väggen. Två av dem är halvfärdiga, eftersom konstnärerna tecknar upp bilderna under utställningens gång. På det sättet är det här både en utställning och en performans.
- En historia har flera olika lager, som alla är intressanta, säger Sylvia.
- Du berättar en historia för någon, och du har din bild av historien. Sedan får den andra personen en bild av historien, och berättar den vidare till någon som igen får en annan bild av den. Att sedan teckna den bidrar till ännu ett lager av historien, säger Cora.
- Och historier bidrar till andra historier. Du påminns om något i en annan människas historia, och berättar din egen, säger Sylvia.
Att ha så många historier
Sylvia och Cora ritar varandras historier, men vissa gör de tillsammans. Jag undrar hur de kan ha så många historier, och tänker tyst att de måste leva ett himla spännande liv.
- Du har säkert också många historier, säger Cora uppmuntrande.
- Det börjar med en historia, och den triggar till andra historier. Vi har också flyttat runt väldigt mycket, hela våra liv. Jag har alltid mött nya kulturer och livstilar, och under resorna upplever jag nya saker, säger Cora.
Älgen och den lilla flickan
Jag tittar runt mig och ser en stor älg, och en flicka som står framför den med en ficklampa. Det är Sylvias historia om den gången hon mötte en älg när hon var på väg till ett utedass vid en liten stuga.
- I mitt huvud var det jätteskrämmande, men det ser inte lika skrämmande ut nu. Jag ser större ut än jag kände mig i den situationen, säger hon.
- Jag vet, jag kan inte göra djur skrämmande, säger Cora.
Jag tittar på en annan bild och den ser däremot mycket skrämmande ut. Det är en man som faller ner framför ett tunnelbanetåg.
- Jag såg en berusad man falla ner på ett tunnelbanespår. Jag hade alltid trott att jag skulle hjälpa en person i en sådan situation, men jag fick panik. Jag sprang därifrån, chockad. Mannen fick hjälp att komma upp och inget hände. När de frågade honom om han var okej sade han bara att han var trött. Själv skakade jag av chock, säger Cora.
Det var en intensiv historia, men alla är inte sådana. Historierna är både hemska och roliga. Som till exempel en kvinna som spyr ut brysselkål. Eller den gången när Cora åkte upp i Empire State Building utan att komma ihåg att hon är höjdrädd. Hon kunde inte gå ut ur hissen, och då hände det sig att en man föll ner på knä, och friade framför henne (till en annan kvinna, inte till henne). Hon kunde inte gå någonstans så hon började applådera. Det blev en fin historia, sist och slut.
Varför en performans?
När du lär känna någon avslöjas historierna sakta. Samma sak händer med konsten. Sylvia och Cora börjar från vitt papper och historierna får liv vart efter. Att se bilderna utvecklas blir en resa.
- Alla bra historier har ett element av risk i sig, annars är de inte intressanta. Samma sak händer här. Det är jätteskrämmande att gå in i ett galleri som har tomma väggar. Vi kan misslyckas totalt. Vi kan vara helt oinspirerande, säger Sylvia.
- Det är en helt annan sak att komma in i ett galleri när allt är klart, säger Cora.
I början var det svårt att rita när folk tittade på, men efter en tid tog konsten över, och de märkte inte längre att folk var där. Deras historier triggar också andras historier. Folk börjar spontant berätta om sina egna upplevelser, och diskutera andras historier.
Kaninhistorien
Vi börjar också dela historier. Det visar sig att jag och Cora båda haft kaniner som dött på samma vis, och att hon dessutom bandat in den historien. Hon lovar att teckna historien åt mig, så jag kan klippa ut den på söndag. Vadå klippa ut tänker du?
På söndag är allt klart, och då avslutas också utställningen. Då ska alla som vill ta med sig en sax och gå dit och klippa ut sin favoritbild. Från klockan tre till fem är det fritt fram att klippa ut bilder. Och jag säger bara en sak: kaninen är min!
Did I tell you about the summer I was riding a motorbike with a cowboy är en del av Bothnia Biennale som arrangeras i Österbotten, Syd-Österbotten och Mellersta Österbotten. Temat är resor, och visst är livet en resa, fylld av historier.