Det var ingen höjdare att få en lillebror när man själv var 4 år gammal.
Det kändes rent ut sagt onödigt, och det har berättats att jag gick runt till grannarna och beklagade mig.
- Di bryr int se om me na meir saan di fick lillbeibin... Får ja na saft å bulla? Utbrottet av Ann-Sophie Sandström Vuxna människor är inte riktigt kloka av Carina Bruun Glassplitter och madagaskarstjärnor av Gungerd Wikholm Sepon salonki av Charlotte Sundström Läsa för livet av Anna Dönsberg Natten då jag började måla av Mikael Kokkola Året då skivan Noir kom till av Heidi Grandell-Sonck Tsunamins efterdyningar av Kia Svaetichin
Det där minns jag förstås inte själv. Kanske det inte ens stämmer.
Lyssna! Fler berättelser här:
Den där lilla ungen, som fick namnet Peter, blev så småningom lite större.
Då blev det roligare att ha med honom att göra, för man kunde till exempel reta gallfeber på honom.
Som alla i vår familj hade brorsan ett hetsigt temperament, och han hatade att förlora. Om man inte lät honom vinna när man spelade något spel så fick han ett raseriutbrott.
Det här ledde till att min bästa kompis Birgitta och jag såg till att han ofta förlorade, och när han sen blev rasande så skrattade vi.
Det var kanske inte så snällt.
Hösten 1974, när jag var 15 år gammal, satt jag nästan varje kväll med Birgitta och lyssnade på musikprogram på radio – antingen hos henne eller hos mig.
Den som var hemma hos sig kunde banda - och det var ju det man ville göra!
Hur skulle man annars ha fått ny musik att lyssna på?
Det var ytterst sällan man hade råd att köpa en LP-skiva eller en färdiginspelad kassett…
[Jag skäms nästan att medge att jag relativt sent kom på att man inte nödvändigtvis behövde hålla mikrofonen mot högtalaren när man spelade in, utan att det faktiskt fanns sladdar som gjorde att man slapp oljud från omgivningen]
En av mina favoritblandkassetter från slutet av år 1974 försvann under julen det året, och den var försvunnen i flera årtionden.
Det var brorsan som hade tagit den, och gömt den - för att hämnas…
Några dagar före julen hade jag råkat sitta med mikrofonen i handen - och när saker plötsligt började hända i vardagsrummet så var det bara att trycka på ”rec” och ”play”…
Visst förstår jag att brorsan snodde min kassett (fast jag var jättearg då när det hände), för det är fräckt att göra smyginspelningar - men jag kunde bara inte låta bli!
Vad gör man inte för att reta sin lillebror?
(jo, jag var en ganska hemsk storasyster!)
Med tiden blev ändå brorsan och jag goda vänner, och vi åkte till och med på interrail tillsammans sommaren 1981.
Och några år under studietiden bodde vi helt frivilligt i samma studentbostad .
I början av det här årtusendet fick jag tillbaka den konfiskerade kassetten – men jag måste lova att inte spela upp den i fel sammanhang...
Nu kommer ändå en del av min smyginspelning att sändas i radio, med brorsans medgivande.
Först var han väldigt motvillig, men sen ändrade han sig.
Vi är ju trots allt fullvuxna vid det här laget, och den där lilla ungen som jag först inte ville ha nånting att göra med, han fyllde faktiskt femtio förra året.
Men det är fortfarande lite roligt att reta honom…
Kortdokumentären "Utbrottet" sänds i Yle Radio Vega onsdagen den 10 september kl. 11.48 och kl. 19.22
(eller så kan man lyssna via Arenan)
Om någon undrar hur det sen gick för den rasande elvaåringen som gömde sin systers blandkassett, så kan jag berätta att han så småningom blev författare, och i höst är han aktuell med romanen Transparente blanche.
Här hittar man mera information om Peter Sandströms författarskap
Här kan man lyssna på ett radioprogram som jag gjorde år 2009 med författarna Robert Åsbacka och Peter Sandström - om manlighet, och om att växa upp som pojke i småstaden Nykarleby