Det var strax före klockan halv sex på söndag morgon under villaavslutningshelgen som Ronnie Salonen vaknade till ljudet av eldsvådan i byggnaden intill. Det var bastun några meter bort som redan stod helt övertänd. I stugan fanns förutom Salonen även hans sambo och deras son, samt parets vänner med två barn.
- Vår första reaktion var ren och skär panik, vi trodde att vi skulle brinna inne, säger Salonen.
Vännerna lyckades ändå samla sig och få ut alla ur huset. En vuxen tog med sig de tre barnen i en båt över viken till de närmaste grannarna, Salonen själv tog en annan båt ut på öppet vatten för att få täckning för mobilsamtalet till 112, medan de andra två vuxna inledde en frenetisk kamp för att förhindra att elden spred sig till marken, skogen och huvudbyggnaden.
- Det blev nittio adrenalinstinna minuter då vi arbetade till max för att få branden under kontroll, säger Salonen och minns gasflaskor som slängdes i sjön, våta textilier som användes som släckningsfiltar och otaliga tio liters hinkar med havsvatten som langades fram och tillbaka mellan alltmer utmattade armar. Hettan från elden som sved i hela kroppen.
Långt avstånd, lång väntan
Salonens sommarstuga ligger på Mickelsörarna i Vörå yttre skärgård och avståndet till fastlandet är långt. Larmet till nödcentralen togs emot klockan 05.41 och den första räddningsenheten var på plats 07.15. En lång väntan kan tyckas, men Salonen vill inte klaga.
- De första som kom var från Frivilliga brandkåren i Vörå och jag vet att de kom så snabbt de kunde, säger Salonen.
Eftersom Ronnie Salonen och sällskapet på stugan själva hade lyckats få brandens spridning under kontroll kunde räddningsenheterna ta itu med eftersläckningen. Bastun brann ner till grunden, men ingen människa kom till skada och huvudbyggnaden kunde räddas.
- Det är först nu, i efterskott, som vi har börjat fundera på vilken skillnad det kunde ha gjort om någon hade kommit tidigare. Det akuta skedet varade ju ändå rätt länge och vad hade hänt om vi haft någon skadad att ta hand om, frågar sig Salonen som misstänker att man då knappast hade lyckats rädda huvudbyggnaden.
Samtidigt som Salonen och hans vänner kämpade mot elden låg fyra medlemmar i Vasa frivilliga sjöräddningsförening och sov i föreningens stuga i närheten av det gamla färjfästet i Replot. Därifrån hade det tagit en dryg halvtimme med snabbgående båt till Mickelsörarna. De fyra frivilliga hade veckoslutsjour och kunde ha larmats på uppdrag av räddningsverket, men fick aldrig något larm.
Thomas Nyqvist, jourhavande chef vid Österbottens räddningsverk, förklarar varför.
- Hur vi reagerar beror ju på olyckans typ och omfattning samt var den sker. En första bedömning görs på basen av nödsamtalet och sedan utvärderar den som leder räddningsoperationen kontinuerligt om det behövs mer hjälp eller om man kan kalla tillbaka enheter som inte behövs, säger Nyqvist.
Enligt Nyqvist fungerar avtalen med enheterna inom Frivilliga brandkåren och Frivilliga sjöräddningsföreningen väl och bägge anlitas enligt behov och enligt var de befinner sig.
- Rätt sällan anlitas ändå de frivilliga sjöräddarna vid bränder, även om de har viss utrustning ombord och kapacitet att påbörja någon typ av släckningsarbete, säger Nyqvist.
Vad gäller branden vid Ronnie Salonens sommarstuga har räddningsverket alltså bedömt att det inte är ändamålsenligt att larma de frivilliga sjöräddarna, även om de kunde ha varit först på plats.
- För oss känns det lite märkligt, fler par armar kunde ha gjort skillnad. Även om bastun var utom all räddning redan i den stund jag vaknade så stod mycket annat på spel. Eldsvådan kunde ha utvecklats till en stor skogsbrand eller så kunde vi ha förlorat sommarstugan som mina föräldrar har byggt upp under trettio års tid, säger Salonen.
Revirtänk eller ekonomi?
Inom Vasa frivilliga sjöräddningsförening jobbar medlemmarna gratis och attityden är den att man gärna hjälper till så mycket man kan, överallt där man kan. Mer än så vill föreningens informatör Mikko Lehtimäki ändå inte säga i frågan utan hänvisar till ledningen vid Österbottens räddningsverk.
Thomas Nyqvist, förekommer det revirtänk i er bransch som påverkar hur uppdragen fördelas?
- Enligt min mening så finns inga revir i räddningsverkets verksamhet, vi har en lagstiftning som säger vem som leder och vem som ansvarar i den här typen av arbete. Typiskt i ett samhälle som Finland är väl ändå att alla vill hjälpa till i mån av möjlighet, det skulle ju vara värre om ingen ville det, säger Thomas Nyqvist.
Nyqvist medger ändå att ekonomin spelar en viss roll.
- Jag skulle säga att pengarna spelar en rätt liten roll. Men det är klart att vi betalar ersättning till dem vi har avtal med om vi använder dem i räddningsverksamheten, och det måste tas i beaktande då vi gör upp vår budget, säger Nyqvist.
Nyqvist försäkrar samtidigt att den som befinner sig i nöd får den hjälp som behövs.
- Om det finns en användbar resurs i närheten så använder vi den, säger Nyqvist.
Eget ansvar
Thomas Nyqvist betonar att finländarna också måste komma ihåg det egna ansvaret, exempelvis när det gäller brandsäkerhet.
- Särskilt när det handlar om långa avstånd kan det vara till otroligt stor hjälp om man har tänkt igenom sin brandsäkerhet på förhand. Fungerande brandvarnare i varje byggnad, släckningsmateriel och en plan för hur man tar sig ut hör till grunderna, säger Nyqvist.
För Ronnie Salonen och hans närmaste blev villaavslutningen en väckarklocka just vad gäller det egna ansvaret.
- Det räcker inte med en brandvarnare i huset och en skumsläckare i ett hörn, efter det här kommer vi att satsa på seriekopplade brandvarnare och någon typ av vattenspruta, säger Salonen.
Vilka andra tankar har dröjt kvar hos er efter branden?
- Tacksamhet. För att ingen kom till skada. För att grannarna från andra sidan viken, ett äldre par, kom och hjälpte oss langa vattenhinkar. Och för att vi lyckades rädda vår sommarstuga, den har ett enormt emotionellt värde för oss, säger Ronnie Salonen.