På ytan lyser solen men i djupet breder de syrefattiga områdena ut sig. Utan syre kan varken fiskar eller bottendjur leva. Med hjälp av #FixaSkärgårdens syrekarta kan du kolla hur syrehalten har förändrats vid kusten nära dig och ute på öppet hav.Så läser du kartan:
Där de röda prickarna breder ut sig har syrehalten i det bottennära vattnet sjunkit så lågt att fiskar och bottendjur börjar må dåligt. Vid vissa av mätpunkterna finns inget syre alls. De havsdjur som kan tar sig till en annan plats medan de som inte klarar av det dör.
– Vissa år är läget lite bättre och vissa lite sämre men över ett längre tidsperspektiv så blir de röda prickarna betydligt fler, säger professor Alf Norkko vid Tvärminne zoologiska forskningsstation.
Samtliga syrehalter på kartan är uppmätta i augusti då myndigheterna gör de allra flesta mätningarna. Startvyn visar syrehalten i vattnet i augusti 2013.
Vi har valt att visa resultat från augusti eftersom myndigheterna gör flest kustnära mätningar på sensommaren då vattnet är varmt och syrehalterna lägst
((vis:810257))
Syrefattigt i Åboland, Hangö och Ekenäs
Skärgårdens öar fungerar som ett filter. Ju mer mosaikartad skärgården är, desto sämre byts vattnet ut. Då är risken också större för syrebrist nära kusten. Väster om Öby mellan Ekenäs och Hangö har syrehalten ända sedan 80-talets början regelbundet varit för låg för att fiskar och bottendjur ska överleva. Samma gäller flera av mätpunkterna norr om Pargas.
Läget har länge varit dåligt i Pojoviken i Raseborg och vid mätpunkter i de smala vikarna som leder upp mot Salo på båda sidor om Kimitoön. Syrebristen har också varit långvarig vid mätpunkterna i Hästholmsfjärden utanför Lovisa.
Värst är ändå situationen nere i djupen ute på öppet hav där den döda havsbottnen sammanlagt är 80 000 kvadratkilometer stor. Det ett är nästan dubbelt så stort område som Danmark. Östersjön är ett av de värsta exemplen globalt på syrebrist. Siffror från juni i år visar en ytterligare försämring.
Bäst mår Bottniska viken trots att forskare den senaste tiden har uppmätt sjunkande syrehalter även där.
När syret tar slut och algerna blommar
Vägen från en frisk havsbotten till en syrelös, död, svart sörja ringas ofta in av en ond cirkel. Efter en riklig algblomning sjunker algerna ner till bottnen och deras nedbrytningsprocess förburkar syre. Det här syret har bundit näringsämnen som lagrats i sedimenten. Näringsämnena som fosfor och kväve frigörs och göder algerna ytterligare.
En syrelös botten förvandlas ofta till en mörk svart sörja. Ibland kan den också täckas av vita bakteriemattor. Om läget är verkligt dåligt bildas giftigt svavelväte som luktar ruttet ägg.
Kippande efter andan kommer bottendjuren som lever i sedimenten upp till bottenytan.
– Tänk efter själv, hur länge kan du hålla andan? Det är en begränsad tid. Även om många av de små bottendjuren är anpassade för att ibland ha lite syrebrist finns det en gräns, säger Alf Norkko.
Rött år efter år orsak till oro
Oftast syresätts bottnen under hösten och vintern då det blir kallare och blåsten rör om. Tyvärr kan en längre syrebrist en enda sommar räcka för att ta kål på musslor och andra bottendjur och påverka ekosystemet senare.
– Om mätningarna år efter år är nere på rött finns det orsak till oro och då hoppas man att man kan göra något för att förbättra läget, säger Norkko.
Vid flera av mätstationerna sågar syrehalten av och an och det kan ha flera orsaker. Exempelvis punktutsläpp eller en mycket het sommar.
– Vid en del punkter har syrenivån sågat av och an ända sedan åttiotalet. Om vi hade följt upp situationen ännu längre tillbaka i tiden skulle vi kanske ha sett att läget en gång har varit stabilt bra, säger Norkko.
Övergödning och alger skapar ond cirkel
#FixaSkärgården
Den största orsaken till syrefattiga bottenvatten är övergödning. Ofta kan det kan handla om lokala utsläpp, men den största övergödningen härstammar från jordbruket.
Övergödningen får alger att blomma och en stor algblomning i viken kan räcka för att syret vid bottnen ska vara förbrukat någon vecka senare.
Då algerna dör sjunker de nämligen ner till bottnen där de bryts ner. Nedbrytningen förbrukar bottensyre som tidigare har bundit näringsämnen som fosfor och kväve vid bottnen. Näringsämnena frigörs och göder algerna ytterligare.
– Störst är syrebristen i djuphålor och gropar. De förvandlas till havets slaskkopp då döda växter och alger samlas där, säger Norkko.
Ofta syresätts bottenvattnet åter under den kallare vintern. I vissa fall ligger ändå så mycket organiskt material på bottnen och väntar på att brytas ner, att det nya syret inte räcker till. Då sätts ofta anaeroba, det vill säga syrelösa, nerbrytningsprocesser i gång.
– De bildar svavelväte som är lika giftigt som cyanid. Det är häftigt att naturen hittar på alternativa metoder för nerbrytning men bottendjuren gillar det inte, säger Norkko.
Källor: Finlands miljöcentral, Alf Norkko (professor, Tvärminne Zoologiska station), Helcom