Smileyn uppkom 1963 i syftet att uttrycka ironi i skriftspråk. Sedan dess har smileyn eskalerat i popularitet. När jag var kring elva förändrade smiley-funktionen min värld.
Jag hade en bästis som fick en Nokia-telefon med smileys. Jag var grön av avund. Det gjorde inte saken bättre att hennes sms med en massa coola smileys dök upp på min display som en obegriplig kombination av tecken. Jag och alla mina vänner tyckte att smileys var jättecoola. De som inte använde smileys ansågs vara smått efterblivna.
När jag var tolv var den jätteglada smileyn obligatorisk efter varje mening, vanliga leende smileys fanns bara till för föräldrar och främlingar. Utan känsloikonerna var meningen ofullständig. Hjärtan var också omåttligt populära. De visade hur mycket man tyckte om mottagaren i fråga, utan att man behövde yttra ett ord. Gårdagens gula gubbar har sedan 2010 övertagits av paraplyn, tåg och blom-ikoner (så kallade emojis).
I min tolvåriga värld var punkten lite av en hatsymbol. Den skulle endast användas vid bråk eller i nödsituationer. Punkten i slutet av meningen skulle inte följas av en smiley - den skulle tvärtom kännas som en dödsdom för mottagaren. Jag kunde alltså skriva i princip vad som helst, punkten var ändå fördömande och illasinnad. När jag i misstag glömde smileyn i slutet av en text fick jag alltid följdfrågan; alltså, är du sur eller?
Det handlar om att lita på språket och på människan man skriver till. Ju mera jag vänjer mig vid sociala medier och skriftspråket, desto mer inser jag att den så kallade smiley-kutymen är ganska onödig och oanvändbar. I exempelvis arbetsrelaterade mejl är det ofta socialt oacceptabelt att använda sig av smileys, och detsamma gäller i romaner eller essäer. På begravningar skriver man heller aldrig ett kort med en ledsen smiley, då blir det hela nästan ironiskt. Smiley-användningen är, än så länge, valbar. Jag hoppas att det förblir så.
Punkten är saklig och mycket välbehövlig. Nuförtiden känner jag inget tvång att sätta en smiley efter punkt, det känns lite som att döda stämningen. Inget sakligt känns särskilt sakligt längre med en gul gubbe efteråt.
Jag känner språket bättre nu. Mottagarna känner sig oftast heller inte längre hotade om jag skippar smileyn efter punkt. Det i sin tur säger en hel del om min generations utveckling till självständigt tänkande individer. Orden och punkterna har en sällsam kraft, och jag hoppas att vi håller fast vid dem så länge som möjligt. Innan alla börjar skriva i rebusformat. Punkt.
Jennifer Snårbacka
Topeliusgymnasiet i Nykarleby
Den här texten är skriven av en skolelev i projektet Veckans skola. Läs mera om projektet på Svenska.yle.fi/skola.