Amanda Liinamaa har alltid haft ett besvärligt förhållande till mat. Men på sjuan i högstadiet övergick det från en krånglig inställning till ett regelrätt problem och hon började medvetet skära ner på måltiderna.
- Jag visste nog att det inte var normalt men jag gjorde det ändå. Man får en maktkänsla av att kunna kontrollera någonting och det var maten i mitt fall, säger Amanda.
Första året i högstadiet var svårt för henne. Amanda blev mobbad och en depression följde i spåren. Maten var för henne ett sätt att klara av situationen och det blev vara värre.
- Jag började må ännu sämre och både föräldrar, kompisar och lärare började märka att något inte stod rätt till. När jag gick på stan så var jag rädd att folk skulle kolla in mig och tycka att jag var tjock.
På åttan i högstadiet tog Amanda tag i situationen och gick med en kompis till ätstörningspolikliniken i Jakobstad. Men hon trivdes inte där.
- Jag gick dit några gånger och fick till uppgift att föra en matdagbok. Jag ljög ganska mycket och skrev bland annat åt jag åt snabbmat. Då tyckte personalen att jag inte kan ha en ätstörning, säger Amanda.
Från sjukhus till sjukhus
Åren gick och Amanda blev allt lättare. Till slut blev Amanda inlagd på sjukhus. Först i Jakobstad och senare vid Vasa centralsjukhus. Där blev hon placerad på en inremedicinsk avdelning
- Jag trivdes inte alls eftersom det inte fanns något att göra, ingen tv och jag fick inte stiga upp ur sängen. Jag kände mig väldigt instängd.
Jag märkte att jag mådde ganska bra när jag väl fick mat i mig
Amanda skrev ett vårdkontrakt tillsammans med huvudläkaren där det bland annat stod att ifall hon gick upp två kilo så fick hon själv gå till toaletten och gick hon ytterligare upp några kilo till så kunde hon ta rullstolen till cafeterian. Tanken var att förbruka så få kalorier som möjligt. Hon var intagen från slutet av november fram till mitten av januari och sakta men säkert ökade vikten.
- Jag ville hem så därför åt jag. Jag ville hem och banta igen. Men ju längre jag var där så ändrade jag också inställning. Jag märkte att jag mådde ganska bra när jag väl fick mat i mig.
Jag gick till en psykolog men minns inte så mycket av besöken.
Återfall ledde till vård på egen hand
En vecka efter att Amanda blev utskriven från sjukhuset fick hon ett återfall och återvände till ätstörningspolikliniken i Jakobstad. Men precis som förra gången så kände hon att den här vårdformen inte var den rätta för henne.
- Jag bestämde mig att nu får det räcka och sökte vård på egen hand. Jag gick till en psykolog men minns inte så mycket av besöken. Till slut så bestämde jag och pojkvännen att vi kämpar tillsammans, det var då det började gå åt rätt håll, säger Amanda.
Amanda menar att man aldrig kan bli helt friskförklarad från en ätstörning men just nu är hon så frisk som hon kan vara.
- Klart att jag känner av ätstörningen ganska ofta men jag kan ändå kontrollera den. Jag tillåter mig själv må dåligt men jag tar inte ut det på samma sätt som förr.
Sök hjälp
Även om vårdformerna Amanda provade på inte passade henne så råder hon killar och tjejer som drabbas av ätstörningar att söka professionell hjälp.
- Sök hjälp, men om du märker att vården inte funkar för dig var heller inte rädd för att säga till. Det är ändå du själv som vet vilken vård du behöver. Och våga prata med någon för det blir bara värre då man stänger in sig.
Som anhörig är det bästa att hantera situationen genom att bara finnas till hands.
- Fråga hur jag mår och säg att om du vill söka hjälp så finns jag här för dig, säger Amanda.
Amandas blogg hittar du här.