Svenskfinlands viktigaste tidningsägare har en sak gemensamt. De är bägge döda. Den ena av dem blev dessutom en smula motvilligt tidningsägare långt efter sin död. Ändå väger deras få efterlämnade ord tungt när tidningarna kämpar för att ta sig in i framtiden. Magnus Swanljung funderar kring vad Amos Anderson och Harry Schauman kunde tänkas tycka idag.
Kaj-Gustaf Bergh fastslår i en intervju för Yle Nyheter att kravet på nollresultat för Konstsamfundets tidningar har slopats. KSF Media får nu gå fyra miljoner euro på minus.
Samtidigt satsar Konstsamfundet 100 miljoner på en vindkraftspark i anslutning till Söderlångvik gård på Kimitoön och 50 miljoner på att bygga ett nytt konstmuseum i Helsingfors. Inget fel med det. Amos Anderson hyste stor kärlek till både konsten och Kimitoön. (Det brukar berättas en rörande historia om att han varje gång har åkte över Strömma kanal bad chauffören sakta ner och lyfte på hatten för sin hembygd.) Men nog uppskattade han sina tidningar också, liksom det fria ordet.
Amos Anderson ledde Hbl under en annan tidAmos Anderson Yle Nyheter
Om Amos Anderson hade haft lika sagolikt mycket pengar som Konstsamfundet har idag, hade han då fördelat dem just så här? Det står inte i något testamente. Hade fyra miljoner varit nog för att föra in Konstsamfundets medier i framtiden? Hade det varit värt fem miljoner? Eller tio? Vem vet. Amos anvisningar beskrivs också i Konstsamfundets egen historieskrivning som aningen otydliga. På hans tid var Hufvudstadsbladet ett av landets ledande annonsorgan och det var otänkbart att inte göra vinst. Idag är läget ett annat.
Harry Schauman blev tidningsägare långt efter sin dödMecenaten Harry Schauman www.uppslagsverket.fi
Österbotten tolkar man samtidigt en annan sedan länge hädangången gentlemans yttersta vilja.
Harry Schauman ägde aldrig någon tidning men han hade, i likhet med Amos Anderson, förstånd att göra goda fastighetsaffärer och hade smak för bildning och kultur. Idag är hans stiftelse en av de stora spelarna i fastighetsbranschen i Vasa och delar i enlighet med hans önskan ut avkastningen till utbildning och kultur i Svenska Österbotten.
Tidningarna Vasabladet, Österbottens Tidning och Syd-Österbotten köpte stiftelsen som en ren investering, låt vara med en insikt om deras samhälleliga roll som ansågs stå i samklang med stiftelsens ändamål. HSS Media ska inte bara låta bli att göra förlust, man ska göra vinst. Målet med journalisternas jobb blir att tjäna pengar som stiftelsen kan dela ut till utbildning och vetenskap; till folkdans och pensionärsföreningar; för keramikutställningar och föreningsresor till Leipzig. En mycket marginell del av utdelningen tillfaller medierna i form av språkvård och journaliststipendier, men det rör sin om en fluglort i sammanhanget.
Det ska sägas att Harry Schauman aldrig avsåg att bli tidningsägare. Men nu blev han ju det ändå postumt. Skulle då Harry uppskatta att Amos journalister har bättre förutsättningar än hans? Att Amos Hbl ska utkomma sju dagar i veckan när Harrys Vbl bara utkommer sex? Att Amos journalister skulle få större respit att anpassa sig till ett mediefält i rasande omvandling? Vem vet. Det står inte i något testamente. Är Harry Schaumans Stiftelse överhuvudtaget en bra tidningsägare?
Som en journalistkollega på HSS Media suckar, ”nog känns det ju lite tryggare att ägas av en stiftelse än av den lokala Citymarketköpmannen”. Samtidigt frågar man sig om inte österbottnisk tidningsutgivning, nu när den inte längre kan ses som en ekonomisk guldgruva, kunde betraktas som en väsentlig del av den svenskspråkiga bildningen och kulturen i Österbotten. (Stiftelsen har själv formulerat tidningsägandet som en kulturgärning under en tid då en sådan formulering inte kostade pengar.) Harry Schaumans stiftelse har inte på långt när samma ekonomiska muskler som Konstsamfundet, men kunde man utan att bryta mot sina stadgar åtminstone tillåta ett nollresultat?
Bilden kompliceras av att största delen av stiftelsens utdelning tar omvägen via Svensk-Österbottniska Samfundet. Om stiftelsen prutade på mediernas vinstkrav skulle samfundet få mindre pengar att strö runt sig. Skulle det kunna ske med samfundets goda minne? Tja, inte lär man ha frågat samfundet om råd när man köpte tidningarna heller.
Harry Schauman och Amos Anderson levde i en annan tid, utan pekplattor och tynande papperstidningar.
De kunde inte drömma om den möjlighet till utdelning som deras förmögenheter ger idag. Det som stadgas i deras testamenten och donationsbrev måste omtolkas och har också bevisligen omtolkats av dem som förvaltar deras arv. Ibland blir donatorernas önskemål bisarra i dagens värld och med dagens förmögenhetsutveckling.
Ett av den belevade Harry Schaumans mer originella önskemål som man har lyckats smussla bort ur stiftelsens nuvarande stadgar är kravet på att hela tio procent av avkastningen ska användas på ”värdig” representation. Idag skulle det röra sig om summor som svårligen låter sig supas upp utan menlig inverkan på den österbottniska folkhälsan. Alldeles billiga är väl inte stiftelsens kräftskivor, men jag har ändå på känn att man här flagrant bryter mot donators vilja. Journalistkollegerna vid HSS Media kan hoppeligen se fram emot väl tilltagen traktering vid sina redaktionsmöten framöver.
Frågan är om de hellre skulle behålla sina jobb.