I filmen Nils Karlsson Pyssling betonas ensamheten starkt, Bertils mamma och pappa jobbar på fabriken och efter att hans syster dött måste han vara helt ensam hemma på dagarna. Men den här stora ensamheten betonas inte på Wasa Teater. Och det är ett klokt val.
Wasa Teaters uppsättning av Nils Karlsson Pyssling bygger, liksom filmen, på Staffan Götestams dramatisering. Men Staffan Götestam har gjort två dramatiseringar, en för film och en för teater. I filmen lyfts ensamheten fram, Bertils mamma och pappa jobbar på fabriken och efter att hans syster dött måste han vara helt ensam hemma på dagarna. På Wasa Teater visar man istället hur tråkigt det är att inte ha någon att leka med och inget att göra.
Teaterns magi och barnens fantasi är ledord för den här uppsättningen, som regisserats av Paul Olin. Det handlar alltså om Bertil som varit sjuk och måste stanna hemma från skolan. Han har väldigt tråkigt. Men plötsligt dyker en liten pojke upp underifrån Bertils säng. Det är Nils Karlsson Pyssling som flyttat in i ett råtthål under golvet.
Under sängen finns också en förtrollad spik och om man håller i den och säger Tjillevippen! så blir man lika liten som Nisse. Nils Karlsson och Bertil är lika ensamma och de finner varandra genast. Uppe i Bertils lägenhet finns mammas gamla dockskåp, en leksak som Bertil tröttnat på. Men nu får möblerna därifrån en ny funktion som möbler i Nisses tomma och kalla råtthål. Tändstickor från lägenheten blir ved och familjens tandborstar blir skurborstar när råtthålet ska städas upp o.s.v. De nyblivna vännernas fantasi sprudlar, precis som den gör i verkligheten när barn leker som bäst.
När det gäller magin är scenografin naturligtvis viktig. Anders Karls har skapat två scenbilder, dels Bertils lägenhet och dels Nils Karlsson Pysslings råtthål. Scenbilden byts genom att man svänger på ett täcke. På Bertils sida är det ett fint lapptäcke och när täcket svängs blir det smutsigt och murrigt och vi förflyttas ner under golvet till Nisses råtthål. Man ser förvandlingen och man köper den beredvilligt.
I Astrid Lindgrens världar finns ju ofta ett hot. I Nils Karlsson Pyssling är det Nisses hyresvärdinna, råttan Tjofsan står för det hemska. Tjofsan har hotat Nisse att om han inte kan betala hyran - en stor ostbit - så kommer hon och biter ihjäl honom. Det här nämner Nisse flera gånger och han vet inte hur han ska kunna betala.
När Tjofsan så kommer och ska kräva in hyran ser man först bara hennes långa, tjocka svans som sveper över golvet. Sedan kommer en tass med väldigt långa vassa klor och krafsar uppe i kanten av råtthålet och så ser man hennes öron och till sist hennes stora nos. Och det här räcker för att bygga upp en nästan olidlig spänning.
En del barn blir riktigt rädda på premiären. Men det löser sig i alla fall, Nisse är ju inte längre ensam. Vännen Bertil deltar i kampen mot Tjofsan, och han har också lösningen på problemet. För det här är en uppsättning som handlar om hur viktig vänskap är och vad man kan åstadkomma tillsammans.
Text: Jessica Morney