Gunvor Sarelin-Sjöblom från Jakobstad arbetade tidigare i år som volontär i en skola i Kambodja. Hon undervisade i engelska, men hann också med att lära barnen spela boboll.
Det började med att Gunvor år 2010 besökte landet tillsammans med representanter för Kvinnobanken. Kambodja är ett av de länder som Kvinnobanken stöder projekt i.
- Av en händelse träffade jag i staden Battambang en man som undrade om vi hade gått vilse, "vad gör ni här?". Så berättade vi om vår välgörenhetsorganisation och han berättade sin story - och den slog undan fötterna under mig.
Ett löfte som höll
Mannen hette Hans Eide och var amerikan (med norskt påbrå). Han hade kämpat i Vietnamkriget, som ju också drabbade grannländerna som inte var part i kriget. Bland annat bombades och minerades Kambodja.
- Han tänkte då att om han kommer levande från kriget så ska han göra något för Kambodja som ofrivilligt var med i de här blodiga händelserna.
Eide stod vid sitt ord och började år 2004 bygga en skola för de allra fattigaste barnen. Skolan heter Cambodia Academy och finns i Mongkol Borei i nordvästra delen av landet. I nuläget går där 350 barn i tolv klasser. Eleverna är "utvalda" bland de allra fattigaste.
- Det finns ingen skolplikt och om barnen - på grund av föräldrarnas finansiella förhållanden - inte kan gå i skola, då får de jobba hemma, på risfälten eller planteringarna, säger hon.
Skolans verksamhet finansieras med understöd från bland annat Rotary International. Dessutom har många av eleverna sin egen, personliga sponsor, som bidrar med 25€ i månaden för att finansiera skolgången.
- Utan den här sponsoreringen skulle barnen inte ha någon möjlighet att gå i skola.
Ett fattigt land
Kambodja är hälften så stort som Finland, men där bor 16 miljoner människor. Det är ett av de fattigaste länderna i världen.
- En tredjedel av invånarna lever på mindre än $1.25 om dagen, så då förstår man att det viktigaste är att få mat för dagen, säger Gunvor.
De flesta kambodjanerna är analfabeter. Det här beror på de rödka khmerernas terrorvälde under slutet av 1970-talet då en tredjedel av befolkningen försvann.
- Pol Pot skulle skapa ett modellsamhälle och tog livet av alla som hade glasögon - de hörde till de intellektuella samhällsfienderna!
I stället sattes outbildat folk från landsbygden att sköta alla uppgifter och samhället föll ihop. Sviterna finns kvar ännu i dag.
38 grader varmt
Efter deras möte år 2010 upprätthöll Gunvor kontakten med Hans Eide. Hon hade tänkt åka iväg som volontär redan i fjol. Då hon fick veta att hon skulle få ett barnbarn i augusti så sköts resan upp till i år.
Gunvor undervisade i engelska i skolan och hon var en av två internationella volontärer. Den andra heter Kim Hunter och kommer att vara där till läsårets slut.
- Det hade varit en annan från hösten, men han hade gett upp efter några månader, säger hon.
Förhållandena är svåra: det finns inget utvecklat vattenledningssystem och elektriciteten fungerar dåligt. Medan Gunvor var på plats låg temperaturen på mellan 36 och 38 grader.
- Solen var röd när den steg på morgonen och man visste att "jaha, det blir varmt och skönt i dag".
Ingen lön, men massor av kärlek
Skolgången börjar vid sex års ålder och varar i nio år. Till först lär sig eleverna läsa och skriva sitt modersmål, khmer.
- Det ser ut som en spets, jag ser varken början eller slut på de här texterna, säger Gunvor. Alfabetet är helt annorlunda och uttalet är otroligt svårt, säger Gunvor, som ändå snappade upp en del fraser under sin tid på skolan.
Fokus i skolan ligger ändå på att eleverna ska lära sig engelska bättre än i den allmänna skolan. Landet satsar också på att locka mer turister och då behövs språkkunskaper. Därför är de internationella volontärarna - såsom Gunvor - mycket välkomna.
- Jag hade också förstaklassister, sexåringar, som inte förstod ett jota, men genom sånger, ramsor lekar och konst så kunde vi kommunicera. Med ettorna och tvåorna fanns också alltid en annan lärare med, som kunde tolka.
Gunvor säger att det var en viktig erfarenhet för barnen att lära sig att det finns också andra språk än khmer. Eleverna sög i sig undervisningen som svampar och var jättetacksamma.
- Mitt stora problem efter en lektion var att komma loss från alla kramar. Jag fick hundratals kramar varje dag, de var som bin runt mig! Det var rörande, säger hon.
Med det här i minne, skulle Gunvor kunna tänka sig att åka till skolan en gång till?
- Ja där skulle jag kunna jobba. Där gör jag sån nytta att jag känner av att jag kan bidra med mina kunskaper, hela min personlighet
En ny nationalsport?
Gunvor introducerade också boboll i skolan. Efter några veckors letande hittade hon ett slagträ i den närliggande staden Battambang. Så höll hon teorilektion med engelska termer och sen så spelade man.
- Det var ju inte klokt vad det var roligt, för flickorna och pojkarna kunde ju spela tillsammans. Annars var det pojkarna som spelade fotboll på risfälten.
Alla hade roligt, men dagen före Gunvor skulle åka hem frågade hon av åttondeklassisterna vad de tyckte om boboll. De tittade på henne och sa "We like it very much" men så sa en "No bat, no ball".
- De trodde att jag skulle ta slagträet och bollarna med mig! Men jag sa att utrustningen är i lärarrummet så då sken de upp!