Norma Jeane Mortenson, alias Marilyn Monroe, föddes i tvillingarnas tecken. Poeten Eva-Stina Byggmästar är också född i början av juni, och i lyriksamlingen I tvillingarnas tecken ger hon utlopp för ett slags själarnas gemenskap med såväl Marilyn Monroe som Emily Dickinson.
I ett blogginlägg från januari 2013 skriver Eva-Stina Byggmästar hur hon hösten 2011 var utled på förlagsbranschen och att hon efter 25 år som lyriker var trött på att utelämna sig själv och leva med hjärtat ”utslängt på torget”.
Den hösten övervägde hon på allvar att lägga skrivandet åt sidan och dra sig tillbaka från offentligheten – men sedan ramlade hon över boken Fragment (engelska titeln Fragments: Poems, Intimate Notes, Letters) med utdrag ur Marilyn Monroes (1926-1962) efterlämnade dikter, dagboksanteckningar och brev. Mötet med Marilyn blev en läsuppenbarelse som hjälpte Eva-Stina att komma vidare både i livet och i författarskapet.
I Marilyns texter kunde Eva-Stina med lätthet relatera till den ensamhet, känslighet och sårbarhet som anteckningarna gav uttryck för:
”Och vi – hon och jag är, var – båda födda i början av juni, så det kan finnas något i karaktärsdraget där att man förväntas vara en rolig prick, glad och munter och möta världen med ett leende på läpparna – som en clown och pajas – och så under ytan finns denna sorg, livssmärta, behovet av ensamhet, behovet av naturen, behovet av att reflektera och formulera sig på små papperslappar lite var som helst.”
Du och jag, Marilyn
Diktsamlingen I tvillingarnas tecken är indelad i två avdelningar, där den första är ett slags dialog mellan diktjaget och duet, Marilyn – tillsammans blir de ett vi som utforskar livet och litteraturen.
Om man bläddrat i boken Fragment kan man känna igen ett flertal fotografier av Marilyn som Eva-Stina Byggmästar refererar till: fotografier där man kan se filmikonen ligga på mage på en gräsmatta och läsa Walt Whitmans Leaves of Grass, en av hennes absoluta favoritförfattare, eller där Marilyn sitter i en soffa och läser dikter av Heinrich Heine.
Marilyn Monroe var de facto en litteraturläsare av stora mått – böckerna på fotografierna var inte enbart rekvisita, utan under studieåren läste Monroe bl.a. litteraturvetenskap och historia.
I blogginlägget skriver Byggmästar att hon överraskades av att Marilyn inte var den korkade blondin som en del velat framställa henne som, utan att hon var ”genialisk, speciellt i poetiskt hänseende, för att inte säga filosofiskt och när det kommer till kritan i fråga om det rent existentiella”.
De texter av Marilyn som ingår i Fragment ger uttryck för en sargad och sårbar själ, en utsatthet och ensamhet som kan vara nog så smärtsam - men jag skulle kanske inte drista mig till att skriva under Byggmästars ord om att dagboksanteckningarna, breven eller de korta randanmärkningarna på olika lösa pappersark är geniala eller särdeles originella till vare sig form eller innehåll. De är mest av intresse p.g.a. av att upphovskvinnan är just Marilyn Monroe.
Eva-Stina Byggmästars dikter om och till Marilyn lyfter dessvärre inte riktigt heller – texterna är i första hand beskrivningar av fotografier, fantasier om en föreställd vänskap och ett systerskap som sträcker sig över tid och rum där Marilyn blir en samtalspartner, en sparringpartner och en skrivarpartner.
Man förstår också att Byggmästar behöver Marilyn för att via henne projicera, kanalisera och acceptera den egna skörheten och känsligheten:
Du lär mig
att acceptera min känslighet
och melankoli,
att bejaka min konstnärlighet –
inte låta något komma mellan mig
och rollen.
Du lär mig
att våga, att stå öga mot öga
med ensamheten.
En intensiv naturnärvaro
Eva-Stina Byggmästar är inte den första som kopplat ihop Marilyn Monroe med poeten Emily Dickinson – den amerikanske författaren Jerome Charyn (som skrivit böcker om båda två) har kallat Marilyn Monroe för Emily Dickinsons själsliga syster eftersom de båda delade en inre styrka och hade begåvats med sällsynt talang.
Den (ofta) vitklädda Emily Dickinson (1830-86) har karakteriserats som lärd och tillbakadragen, en skygg kvinna som i decennier levde i självvald isolering i sin faders hus i Amherst, Massachusetts.
Under sin livstid publicerades endast 7 av hennes dikter under pseudonym – postumt har sedermera hennes samlade verk om 1775 dikter utkommit.
Det som förenar Dickinson och Byggmästar är framför allt det intensiva och nära förhållandet till naturen och till det metaforrika bildspråket.
I den andra avdelningen av diktsamlingen där Emily Dickinson stiger fram som musa och mästare får Byggmästars språk en helt annan lyster och laddning.
Melankolin som kännetecknade många av dikterna i den första avdelningen är som bortblåst och i stället bjuds vi på fart och färg - rött som i röd väska av krokodilskinn, rött läppstift, blodröda nypon, rödrävsboa och en liten röd sportbil där poeten susar fram genom blonda åkrar på Pampasslätten med Edith Piaf i bilstereon:
(---) För det är skördetid
och allt är fyllt till bredden
i mitt liv.
Och för all del,
rödrävsboan ligger helt rätt
och nonchalant om halsen
när jag kör,
genom den eviga slätten,
som om jag var på väg någonstans.
Den lilla sportbilen är också röd -
jag vill att allt i mitt liv ska vara rött
och levande.
Jag köpte den för mina sista slantar,
för jag vill omvandla allt till fart,
vill känna
att jag lever –
annars är det ju
ingen vits. (---)
De två avdelningarna bjuder på två diametralt olika lyriska temperament – där Marilyn Monroe är något av en tröstande tvillingsyster man kan krypa ner bredvid i soffan och läsa en god bok intill, ter sig Emily Dickinson mer som andra halvan i Thelma&Louise där färden bjuder på vilda nätter i de vita rummen och poesin är det afrodisiakum som binder dem samman.
Här finns de yra och ystra skildringarna av sensualism och erotiskt möte vi känner igen från Byggmästars tidigare samlingar – lekfulla kurragömmaordlekar som är både överdrivna och befriande överraskande på samma gång.