Yle Österbotten granskar finskundervisningen och vi vill gärna höra dina tankar om den.
Hur upplevde du finskundervisningen när du gick i skolan? Lärde du dig tillräckligt eller har du lärt dig finska i vuxen ålder?
Om du har en åsikt om hur finskundervisningen borde se ut - dela gärna med dig!
Du kan kommentera under artikeln eller så svarar du här via vårt webbformulär. Skriv gärna dina kontaktuppgifter om vi får kontakta dig!
Ett förtydligande: vi efterlyser alltså erfarenheter av och åsikter om finskundervisningen - inte om finskan ska vara obligatorisk eller inte.
De kommentarer som inte berör ämnet publiceras inte.
Läs också:
Skolfinskan var långt från vardagen
De kommentarer vi fått in via webbformuläret listar vi här nere.
MARGARETA:
Två eller tre veckotimmar! Så briljant hjärna har människan inte att det fastnar. Man hinner glömma mellan de lektionerna.
Ett språk lär man sej när man hör det - och lyssnar på det man hör. Men man måste lära sej språkmelodin. Vi har alla möjligheter att lära oss språk nu, om vi försöker. Men ingen kan dunka in ett språk i huvudet på oss, om vi inte vill.
Det är fel på vår inställning. En utlänning, som kommer hit med ett brinnande intresse för punkmusik i bagaget, lär sej finska på ett halvt år. Vi håller på hela livet. Om vi tycker att vi inte behöver finska, så lär vi oss inte. Vi tar bara inte vara på
möjligheterna med alla medier, tidningar, radio, TV.
Det är inget fel på att kunna lite grammatik också. Speciellt om man ska lära sej andra språk.
Varför kunde inte t.ex. Radio Vega Österbotten ge oss en liten lektion nu och då. I stället för diskolåtarna kunde vi få höra ett treminuters samtal om hur det går till vid kassan i butiken; att artigt avvisa en telefonförsäljare; att föra en diskussion med en medpassagerare; small talk med en granne.
Det finns massor av situationer man kunde "dramatisera" . Ni verkar att kunna utnyttja era knapptryck. Sätt i gång då! Radio Vega Österbottens språkdrive! Det kanske finns färdigt material nånstans.
ERIKA:
Jag började läsa finska i trean och läste sedan finska tills jag tog studenten. Jag upplever mig i vanliga fall som språkbegåvad och lärde mig både engelska och tyska utan desto större problem. Finskan var en annan femma - i skolan.
Under både högstadiet och gymnasiet läste jag finska i grupper där många var tvåspråkiga men alltså fick finskundervisning
tillsammans med oss som var enspråkigt svenska. Under gymnasietiden förekom en enda muntlig övning i finska, medan vi på lektionerna i tyska och engelska i tid och otid övade oss att prata språket.
Inställningen bland lärarna verkade vara att finska var ett mycket svårt språk och att deras uppgift var att nöta grammatik med oss - tala språket trodde de kanske att vi alla gjorde på fritiden. Jag upplever att lärarna gjorde föga för att "sälja in" språket till oss.
När vi någon gång skulle se på film på finskalektionerna valde läraren utgående från sin egen smak. Finsk finkultur och gamla finska humorklassiker i all ära, men när det gäller att undervisa tonåringar i språk och väcka deras intresse hade man kunnat
plocka upp sådana finska filmer och sådan finsk musik som deras jämnåriga tittar och lyssnar på.
Jag kan faktiskt säga att jag är bitter över den finskundervisning jag utsatts för i högstadiet och gymnasiet. Jag tycker inte att det är rimligt att jag som annars hade goda betyg i de andra språken hade så stora svårigheter att lära mig just finska och jag misstänker att det har att göra med undervisningen.
Sista året i gymnasiet gick jag på privatlektioner i finska eftersom jag då hade två underkända kurser i rad och var tvungen att gå om den ena för att komma vidare i ämnet. Jag skrev B-finska i studenten eftersom jag helt enkelt inte trodde att jag skulle bli
godkänd i A-finskan. Efter skrivningarna förstod jag att jag antagligen hade klarat av A-finskan utan problem - bedömningen i studentskrivningarna var inte lika hård som i gymnasiets finskakurser, och det som gymnasiets
lärare helt missat att uppmuntra i mig var att jag ju förstod språket och alltså fick goda resultat i hör- och läsförståelserna.
Mitt självförtroende när det gällde finska språket var i botten efter gymnasiet. Jag tog ett mellanår på en finsk folkhögskola för att lära mig språket. Jag upplevde att det var en absolut nödvändighet, men blev förvånad redan första dagen på skolan över att jag klarade av att föra ett samtal på finska med en av lärarna.
Min främsta kritik mot den finskundervisning jag fått är att den lärde mig att jag inte kan finska. Jag har alltså under nio läsår läst finska flera timmar i veckan och går sedan ut gymnasiet med en känsla av att verkligen inte behärska språket. Är inte det här ett slöseri med skattemedel?
Jag förnekar inte att finska för svenskspråkiga är svårare än engelska och tyska - men sådär omöjligt är det faktiskt inte. Det fick jag ju bevisat för mig efter skoltiden när jag lärde mig finska genom att vistas i finska miljöer.
Om mina lärare skulle höra det här skulle de säkert säga att jag trots allt haft nytta av skolans finskundervisning när
jag kom till den helfinska miljön. Det vill jag inte förneka - men jag tycker ändå att skolans finskundervisning hade varit enormt mycket bättre om den låtit bli att lära mig att jag inte kan finska.
Jag vet inte hur dagens elever undervisas i finska, men jag hoppas att den undervisning de får är mera lekfull och inbjudande, mera inspirerad av de andra språken. Hur skulle det vara om vi släppte allvaret lite och inte betonade finskans svårighet så mycket?
Skilj åt de tvåspråkiga och de enspråkigt svenska så att vardera gruppen får undervisning på rätt nivå. Och framför allt: Lär eleverna att våga prata finska.
JOHAN:
Finskaundervisningen var skit under min uppväxt. I lågstadiet kämpade jag med att lära mig finsk grammatik och undantag så till den grad att jag inte lärde mig så många ord eller hur man pratar finska normalt. (Det som
kallas för kafferumsfinska).
Det var en plågsam process som resulterade i att jag hatade finska i gymnasiet och önskade bara att eländet kunde försvinna. Vi hade en jättebra lärare, men från min sida var det då för sent att försöka klämma in ett språk i min skalle som jag under 11-12 år lärt mig att är jobbigt.
Jag skrev det i studenten som ett tillvalsämne, vilket förstås sket sig. Jag hade inte några förhoppningar på att få godkänt heller, en livstid av kämpande med språket hade lärt mig att jag inte kan finska ens om livet hängde på det.
Nu är jag vuxen och studerar och kan fortfarande inte finska. Jag får ångest då jag ska göra såna enkla saker som att gå till posten eller någon statlig inrättning eller banken, för jag vet med 80 % sannolikhet att ingen kan svenska.
Finska undervisningen borde se ut som följande (i den ordningen)
- MYCKET MYCKET MYCKET MYCKET mer fokus på att PRATA finska! Det största problemet jag stötte på när jag flyttade hemifrån var att uttal och ordflödet inte kom naturligt. Tankebanorna gick i sådana vägar att "Uh, okej, nu ska jag säga 'har du växel', vilket betyder uh, att jag måste sätta till den ändelsen, sen den ändelsen....". Hade jag övat in att prata finska naturligt redan som liten hade jag säkert inte haft den känslan av att någon lärare svävar bakom min rygg då jag försöker hacka mig fram på språket.
- Det gäller också finskt talspråk. Jag har nu senare jobbat med några finska kollegor. Den finska vi pratade i skolan var sådant som man pratar i nyheterna och när presidenten håller ett tal. Det vi pratade på arbetsplatsen lät annorlunda, meningarna var kortare, de använde en del andra ord (som "se" istället för "Hän").
- Uppmuntra eleverna till att läsa finska böcker, lyssna på finska radiostationer och se finska filmer. Delvis skulle det introducera dem till finsk kultur, men det skulle också vara bra för dem att se och höra finska i praktiken. (istället för att läsa "kirjahylly on seinän vieressä") ur någon finskabok. Skulle det inte vara intressantare att försöka uppmuntra dem att läsa en finsk översättning av t.ex Eva & Adam eller Harry Potter? Där jag växte upp fanns det nog tillgång till sådant, men alla vänner var svenskspråkiga, alla tv-kanaler jag såg (som hade något bra) var svenska, alla böcker jag läste var på svenska....
- HÄR kan man börja finslipa på ord och grammatik. Vi ska inte ljuga, det är onekligen viktigt att lära sig förstå hur grammatik fungerar. Men sätt inte grammatik överst på listan, sen ord, sen lite mer grammatik och sen hörförståelse och sen KAAAANSKE en finsk muntlig presentation.
ELIN:
Jag upplever finskaundervisningen i skolan som torr och tråkig. Något har jag väl snappat upp här och där men på det hela har jag inte lärt mig så mycket. Nu när jag går i gymnasiet borde jag i teorin vara bättre på finska men i praktiken har jag inte lärt mig något alls. Resultatet syns på betygen...(har 5 i A-finska)
Undervisningen borde göra mera praktiskt betonad och tyngdpunkten borde vara på sånt man har nytta av i vardagslivet. Inte att böja några konstiga temporalkonstruktioner tjohejsan hit o dit (och efter 2 år i gymnasiet har jag fortfarande ingen aning om vad de olika grammatikaliska namnen står för men nog själva betydelsen när jag ser ett ord som är böjt i det formen).
Mycket av finskaundervisningen i skolorna är betonat på grammatiken. Helt fel enligt mig.
MIKAEL:
Finska undervisningen gick i min skola ut på att man skulle kunna skriva och prata korrekt finska. Efter det var det dags att lära sig
finska ord... Så lite har man ju lärt sig av finsk textning av amerikanska filmer.
RUNE:
Jag lärde mig ingen finska i skolan men nu kan jag rätt så bra.
CAMILLA:
I skolan lärde jag mig finsk grammatik. Att tala finska har jag lärt mig först som vuxen.
CARITA:
Jag kommer från en tvåspråkig familj, så alla mina kompisar var finskspråkiga. Skolans finskundervisning var naturligtvis lätt, men i
mellanskolan o gymnasiet på 1970-talet var det mest att dels lära sig utantill grammatikregler. Som ändå inte gick sas. "hem". Jag klarade ju av proven bra, dåjag visste hur det skulle låta på gehör osv.
Jag är liteväl gammal dvs 54 år, för att besvara denna fråga. Är hemma från Karleby, Kokkola som redan då blev mer finskspråkig.. Men dialekten påverkade ju där också själva svenska språket.
Har hört att det sedan senare, dvs umera finns sk lång finska som är speciellt tänkt för dem som har nästan finska som sitt modersmål.
CAMILLA:
Finska var ju inte enkelt, men jag tyckte det var intressant, och lärde mig skolfinskan rätt bra. Vi hade otroligt skicklig
lärare i högstadiet (1980-talet), och jag är hen evigt tacksam för all drillning i grammatik och verbböjning. Jag behöver aldrig fundera på hur ett verb ska böjas, det sitter i ryggmärgen.
Ordkunskap och idiomatiska uttryck lärde vi oss bl a genom att sjunga finska slagdängor, nästan varje lektion. Översättningsmeningarna var jättesvåra, där fick jag hjälp hemma. Vi fick också skriva korta uppsatser på finska varje vecka, och det här blev mitt språkliga "genombrott" - efter att ha gjort ett frivilligt uppsatsmaraton började jag drömma på finska och sen gick det mycket enklare än förr. Det här var den skriftliga delen av språket.
Muntligt lärde jag mig under studietiden, då mycket av undervisningen gick på finska. Det var svårt att hänga med i talspråket, men efter många studieår lärde jag mig också tala finska flytande.
Mycket handlar, åtminstone i svenska Österbotten, om attityden till språket, här kan föräldrarna stöda mycket genom positiv inställning. Men som med alla språk så behövs det träning, både muntligt och skriftligt och under lång tid för att ett språk ska börja kännas tryggt att använda.
Jag är uppvuxen med en positiv attityd till språk överhuvudtaget, har fått en hel del hjälp hemifrån i början och fått god språkutbildning i grundskola och gymnasium. Sist och slutligen hänger mycket på inställning och övningsmöjligheter, och att lära känna människor med annat modersmål underlättar också övningen och förståelsen för att språkkunskaper behövs.
Jag vill lyfta fram att man också idag kan lära sig finska i vanlig skola i Österbotten, för det behövs egentligen inte någon språkbadsskola! Däremot skulle en gruppindelning enligt gamla nivåsystemet kunna underlätta för de elever i grundläggande utbildningen som verkligen vill lära sig språk, men också i andra ämnen skulle särskilt stöd eller långsammare takt vara nyttigt.
Grundtipset är väl ändå att våga börja använda språket, utan att behöva vara rädd för att bli hånad för att det kanske blir fel. Det här gäller givetvis ifråga om alla språk, och som finlandssvenskar har vi verkligen skäl att ge t ex finskspråkiga en chans att försöka använda sin skolsvenska, så att de får träna. Men många gånger är det lättare sagt än gjort, om man själv kan finska.
Språkkunskap är en rikedom som kommer till användning under hela livet, och den sortens kunskap är inte heller tung att bära sen man väl tillägnat sig den.
Visa respekt, försök ärligt mötas i kommunikation på både det ena och det andra språket, och jobba mycket med attitydfostran
både hemma och i skolan. Det börjar i det lilla. Och nej, jag är inte språklärare :)
NINA:
Jag hatade finskan i skolan ända från lågstadiet tills andra året i Vasa Yrkeshögskolan. Hur jag än försökte lära mig ord, böjningarna, ändelserna osv, så kunde jag inte forma meningar, och med nöd och näppe kom jag genom de kurser som krävdes.
Men sedan åkte jag på utbyte till Thailand med en grupp (38st!) finskspråkiga. Redan där kan man räkna ut på vilket språk alla diskussioner skulle gå. Efter tre månader i Thailand flöt finskan på bättre än någonsin tidigare och jag är så nöjd över att jag kommit över språkmuren.
Tyvärr har jag tappat en del av språket nu efteråt när jag inte använder finskan dagligen, men rädslan för att använda språket finns inte kvar mera. Jag försöker uppmuntra de som vill lära sig det andra inhemska (båda vägarna) att strunta i böjningarna, o bara låta det flyta på. Att ens försöka är ett stort steg framåt.
PETER
Jag har alltid haft lätt för grammatik i alla språk, men i finska har mitt ordförråd varit mycket begränsat. Jag är uppvuxen i Jakobstad där det inte finns nån naturlig koppling till finskan. Jag hade knappt hört finska förrän jag flyttade från orten.
Jag har sett ca fem gånger i hela mitt liv på finsk TV förrän jag fyllde 18. Därtill utföll min skoltid så att jag hade olika lärare i finska varje år från 3:e klass i lågstadiet till 9:e klass i högstadiet.
Undervisningen har under hela skoltiden gått ut på att lära oss grammatik och den behärskar jag ännu idag mycket bra, men på
såna orter där man inte på ett naturligt sätt hör finska eller behöver prata finska blir ordförrådet ohjälpligt begränsat.
Ett bra exempel på den skeva undervisningen var när vi på tredje klass i gymnasiet hade möjlighet att höja skolvitsorden före vi skrev studenten. Läraren blev mycket förvånad över mina kunskaper i finsk grammatik som inte hade kommit fram i några prov, eftersom jag inte hade nåt ordförråd som jag kunde sätta alla finska ändelser på.
Efter universitetsstudier gjorde jag min militärtjänstgöring på finska och det var första gången i mitt liv som jag behövde finska i praktiken. Numera kan jag finska ganska flytande i tal och skrift, men den finskan har jag lärt mig på egen hand genom att utsätta mig för finska och valt att jobba på finska arbetsplatser.
Det är klart att finska grammatiken är en bra grogrund för att lära sig att prata finska, men jag skulle ha önskat att läroplanen skulle ha varit mera praktiskt inriktad under skoltiden.
LILIAN:
Nej,det satsades så mycket på gramatiken i skolan att jag inte vågade säga nåt på finska för jag visste ju att jag inte kunde få till meningen rätt! I vuxen ålder har jag lärt mig mer genom att umgås med finskspråkiga,höra finska och vara tvungen att prata,det gör inte så mycket om gramatiken blir lite fel,dom förstår mig rätt så bra ändå.
HENRIK:
Växte upp i en helsvensk miljö. Kom i kontakt med finskan då jag började på mellanskolan i mitten av 60-talet. Litteraturen var fantastisk "Suomen kielen alkeet" där det första man lärde sig var "Hevonen on häst, pappi on präst, mallas on malt ja kaikki on allt", samt den bedårande berättelsen "Silmäneula ja nuppineula riitelevät", kanske inte så starkt förankrat i samhället.
Samma bok använde för övrigt svärmor då hon gick i skolan under kriget, ja också läraren var den samma. Sen var det
grammatik, böjningar och ändelser, yttre och inre lokalkasus, korta ordföljder lösryckta ur sammanhanget.
Men grammatiken var viktig, ja inte viktig den var i det närmaste allt. Lite ordförhör och sen föråldrade berättelser ur "Suomen kielen alkeet". Övningar på grammatikaliska knoppar. Och så fortsatte det genom hela mellanskolan ja "Alkeet" byttes i något skede (3.an?) ut mot "Suomen kielen jatko-osa", mera grammatikaliska knoppar.
De som hade någon av föräldrarna som var finskspråkig förstod kanske, vi övriga inget. Och ingen kunde använda finskan, kanske böja några ord i olika kasus men oftast suckade läraren då vi försökte och det blev helt fel.
Somrarna användes till vilkorsskurser i finska man klarade provskrivningarna med darr på ribban men inte mera. Gymnasiet innebar mera grammatik, svårare knoppar och mera ord, vi gick igenom samtliga kasus och tempusformer. Skapade uttryck och böjningsformer som inte ens de finskspråkiga kunde använda.
Och sen läste vi finska klassiker, Juhani Ahos "Ensimmäinen onkeni" skulle översättas ord för ord, gamla verktyg och begrepp som försvunnit ur språket och vars användning var okända dök upp. Och läraren suckade, samma lärare som i mellanskolan.
Men en sak präntades i oss "Studenten, studenten, det här kan komma i studenten". Nå då visste vi, vi lärde oss språket för att klara studenten, inte för att klara oss efter det.
Kunde vi prata finska, Nä då inte ett skvatt men vi kunde skapa ord som "rannemalle" eller det var viss från Ahos novell. Vågade vi prata finska, nää alltid fanns det något grammatikaliskt fel eller uttalsfel som läraren kunde hugga ner på, bättre att vara tyst.
Tror inte att så många klarade av att exempelvis köpa mat eller klara av vardagen på finska på studieorten efter gymnasiet. Finns en hel del historier om vad som sagts i butiker och vid olika kontakter på finska. Rannemalle kom aldrig till användning. Och skolan tänkte aldrig på livet efter STUDENTEN.
