Författaren och populärhistorikern Herman Lindqvist är på turné i Österbotten för att prata om sin bok När Finland var Sverige. I femtio år har hans missionsuppdrag varit att informera svenskarna om Finland. Det går ganska dåligt, säger han själv. Varje morgon när man vaknar får man börja om från början.
"I go places. Jag har varit i Ouagadougou och Kota Kinabalu, men aldrig i Petalax."
Herman Lindqvist tog studenten i Helsingfors, där han växte upp med en pappa som jobbade på svenska ambassaden. När han flyttade till Sverige på 1960-talet märkte han att svenskarna inte visste mycket om Finland.
- Vissa kolleger visste mer om indianstammar i Sydamerika än om Finland eller finlandssvenskarna. Jag blev chockad. Finland och Sverige har varit samma land i 700 år, ändå tycktes det vara väldigt okänt och är det fortfarande hos många svenskar, säger Lindqvist.
Han kallar det sitt missionsuppdrag, kallet att upplysa svenskarna om den östliga delen av den forna stormakten. Varför svenskar inte är intresserade av Finland har många förklaringar.
Inte till Joensuu på semester
- Dels tycker man i Sverige att Finland inte är speciellt sexigt. Om du bor i Umeå eller Luleå kan det finnas närmare känslomässiga och andra band. Men bor du på den svenska västkusten åker du inte till Joensuu på semester. Kombinationen av geografisk belägenhet och ren okunskap är en förklaring. Det behövs mer information. Jag ger inte upp.
Lindqvist följer med den språkdebatt som pågår i Finland och säger att det är självklart är jobbigt för finlandssvenskarna när t.ex. slopandet av den obligatoriska svenskundervisningen förs på tal.
- Man kommer till den situationen förr eller senare. Men de ansvarsfulla politiska partierna är ju emot att avskaffa svenskundervisningen, så den lever nog vidare ett tag. När ni blir för pessimistiska här i Finland ska ni tänka på att det aldrig i historien funnits så många människor med finsk bakgrund som talar svenska som i dag. Räknar man de 800.000 sverigefinnarna blir det över en miljon.
Kungligheter fascinerar
Herman Lindqvist har skrivit 58 böcker. En stor del av dem handlar om kungligheter. De upphör aldrig att fascinera. Speciellt den tid då kungen var enväldig och bestämde allt.
- Om kungen hade ont i magen påverkade det hela nationen.
Den nuvarande kungen har Herman Lindqvist fått följa med på nära håll då han fick uppdraget att skriva en bok om kungen till dennes sextioårsdag.
Det blev totalt femton en timme långa ensamma möten med kungen på slottet. En förmån, säger Lindqvist.
- Man behöver inte vara kungatokig eller monarkist för att ta vara på tillfället att komma in bakom kulisserna i dagens svenska kungahus. Hur fungerar de, hur pratar de, hur är de klädda? Det var oerhört intressant för en journalist och iakttagare.
Kung Carl XVI Gustaf har humor, säger Lindqvist. Och den kommer bäst fram när man sitter och pratar med honom på tumanhand.
- Annars kan han ju vara lite socialt hämmad, och fungerar inte alltid så bra hos allmänheten.
Tänker att nästa bok blir bra
Den senaste boken Herman Lindqvist skrivit kom ut för tre veckor sedan och handlar om Erik XIV. Nästa bok är redan på gång. Har man hunnit skriva 58 böcker under sina 71 levnadsår innebär det att skrivandet går i rasande fart. Vissa år har Lindqvist skrivit fyra böcker. Numera blir det bara en per år. Det gick bättre när man var ung, säger han. Själva skrivandet tar vanligen tre månader.
- Då skriver jag från fyra på morgonen till klockan sju-åtta på kvällen sju dagar i veckan tills boken är klar. Jag har en otroligt stark självkritik. I allmänhet tycker jag inte att någon bok är bra. Jag tänker alltid att nästa ska bli bra. Men tre av mina böcker är jag någorlunda nöjd med, säger han.
Favoriterna är När Finland var Sverige (2013), Napoleon (2004) och Mordet på Axel von Fersen (2006). Vilka böcker är ännu oskrivna?
- Jag har en lista på femton böcker som jag tänker skriva innan jag dör, men den kommer att bli längre, för jag tänker inte dö då heller.
Nästa bokprojekt handlar om Sveriges kolonier. Svenskarna hade tre riktiga kolonier, men det fanns flera koloniprojekt som aldrig blev av.
- Det var skojare som kom till Gustaf III. Då kunde man ju inte googla folk. Om det kom en gentleman som såg ut som en gentleman, var expert på handel, hade rekommendationsbrev, pratade många språk, och erbjöd Sverige en koloni i Indonesien trodde man honom. Mannen i fråga var holländare och hette Bolt, han fick bli guvernör och svensk adelsman och försågs med ett skepp. Han försvann. Kolonin kallades för Boltholm och den har ingen hittat ännu.