Sofia Forss från Jakobstad har gjort ett annorlunda yrkesval. De senaste sju åren har hon tillbringat en stor del av sin tid i djungeln i Indonesien och i diverse djurparker runtom i Europa. Där forskar hon i orangutangerans sociala betende. Målet är en doktorsavhandling, vid universitetet i Zûrich, med rubriken ”Testing the Cultural Intelligence Hypothesis in Orangutans”.
Hur kommer det sig att din passion i livet blev orangutanger ?
En slump som egentligen inte var en slump. Jag har alltid varit intresserad av stora djur. 2000 åkte jag till St. Moritz i Schweiz för att jobba som au pair. Jag trivdes så bra i Schweiz att jag började studera antropologi vid universitetet i Zürich. Där gick jag på en föreläsning med en jätteinspirerande professor som forskade i orangutangernas sociala liv. Han behövde hjälp och frågade om jag ville åka till djungeln i Aceh i Indonesien i 9 månader. Det erbjudandet kunde jag inte motstå och på den vägen är jag. Orangutangerna är så fascinerande.
Vad går forskningen ut på ?
Jag forskar i hur traditionen förs vidare bland orangutanger och hur dom lär sig nya saker. Vi sitter i djungeln eller i djurparker och dokumenterar deras liv helt enkelt. Orangutanger som bor i djurparker har helt andra kunskaper än orangutanger i det vilda. De vilda kan t.ex. bygga bon men vågar inte äta främmande mat om man serverar dem det. Orangutanger i djurparker är i våra ögon intelligentare eftersom dom har lärt sig saker av oss men skulle inte klara ett liv i det vilda eftersom dom saknar kunskap om det.
Det sociala beteendet i en orangutangflock bygger ganska mycket på inlärning inte på instinkter. Det här gäller många däggdjur som t.ex. delfiner, späckhuggare och alla människoapor. Aporna kan ändå inte bygga vidare pà sin inlärda kunskap över flere generationer eftersom de inte kan dokumentera sin kunskap. Vi kallar det här för ackumulativ kultur och här är människan ju unik, eftersom vi har spràket som hjälpmedel.
Kan vi människor lära oss något av orangutangerna ?
Jag tycker faktiskt det. Orangutangbebisar har ett nära förhållande till sina mammor och den kroppsliga närheten är väldigt viktig under mànga àr. Orangutangpapporna är inte engagerade i uppfostran överhuvudtaget dom vill bara ha sex. Den här kroppsliga närheten mellan den vuxna och ”barnet” är något som vi kanske har tappat bort på vägen. Ur en biologisk synvinkel är den extremt viktig också för människan. Här kan orangutangerna faktiskt fungera som förebilder.
Har du någon favorit orangutang ?
Ja i den koloni som jag har studerat i Aceh finns en underbar orangutanghona som heter Elllie. Hon är en liten tjockis som är 11 år gammal. När vi följde med henne försökte hon få kontakt på olika sätt, slängde käppar på oss och försökte svinga lianer så att vi skulle ta tag i dem. Det var jättesvårt att motstå frestelsen att gå med i leken, det får inte en forskare göra. Ellie råkade också en gång ut för ett fruktansvärt åskväder. Hon har ett eget bo men i åskvädret sökte hon sig till sin mamma som förstås lät henne komma in. Trots att mamman var upptagen med en nyfödd baby.
Sofia Forss ser du i Strömsö som sänds den 5.10. Hon har också lovat svara på eventuella frågor om orangutanger och sin forskning. Dina frågor kan du skriva in i kommentarsfältet.