Villaavslutningshelgen blev fridsam för de frivilliga sjöräddare som hade jour i Vasa. Efter ett uppdrag på fredag kväll fick patrullen ta det lugnt hela lördagen och utsövda fira söndagsmorgonen med ett årligt jubileum.
- Vid tiotiden på förmiddagen passerade vi gränsen för tusen timmar i patrull för säsongen, det känns lika bra varje år, säger befälhavare Mikko Lehtimäki som också fungerar som informatör för Vasa Sjöräddningsförening r.y.
Lehtimäki sitter på trappan till föreningens övernattningsstuga i närheten av det gamla färjfästet i Replot. Solen värmer och rakt framför öppnar sig en vidunderlig vy över Replotbron som välver sig över spegelblankt blått hav och gröna öar.
- En sådan här morgon är det lätt att se tjusningen i den här verksamheten, vi har precis sovit ostörda i nio timmar och fått vakna till det här, andra gånger piskar regnet ner och vi får fem utryckningar under en och samma natt i hård sjögång, säger Lehtimäki och sveper med handen för att rama in utsikten.
Med tjugo år av frivillig sjöräddning bakom sig hör Lehtimäki till dem som varit aktiv längst i föreningen, som har kring tjugofem aktiva medlemmar. Förutom skärgårdsbasen i Replot har föreningen även en hemmaham vid Kutterhamnen i Vasa. Föreningen har två patrullbåtar, Wärtsilä Rescue och Prohoc Rescue, som man rycker ut med på uppdrag av räddningsmyndigheterna.
- Den här helgen har vi skött jouren med bara Wärtsilä Rescue, andra gånger är båda båtarna i bruk samtidigt. Vi ska ju ändå täcka ett område som sträcker sig från Oravais till Bergö, säger Lehtimäki.
Hårt arbete i fin gemenskap
För medlemmarna i sjöräddningsföreningen innebär hobbyn även hårt arbete. En krävande inskolning, regelbunden dejour och utbildning till vardags vid sidan av medlemmarnas normala arbets- och familjeliv, och omkring en veckoslutsjour per månad under en säsong som löper från början av maj tills isarna lägger sig på vintern. Långtifrån alla som går med blir långvariga medlemmar.
- Vi skolar årligen in omkring mellan fem och sju nya medlemmar, av dem brukar kanske ett par vara kvar efter ett år, såpass tufft är det, säger Lehtimäki.
Han berömmer samtidigt den sociala gemenskapen inom föreningen, och de som stannar blir ofta kvar i åratal.
- Det är fantastiskt att fungera i den här gemenskapen där alla medlemmar i besättningen gör sitt och det med humor. Samtidigt tar man otroligt väl hand om varandra ute på uppdrag, säger Lehtimäki.
Hur mycket handlar det då om de faktiska räddningsuppdragen?
- Javisst är det en otrolig drivkraft att hjälpa folk i nöd. Det är nästan omöjligt att beskriva hur det känns efteråt, när man vet att man gjort stor skillnad och rentav räddat liv, jag vet inget annat uppdrag som ger samma känsla, säger Lehtimäki.
Föreningen i Vasa brukar normalt ha drygt 40 räddningsuppdrag per säsong, och hittills i år är man uppe vid 34. En kall juni månad och varma semesterveckor i juli gjorde att statistiken jämnade ut sig enligt Lehtimäki.
Uppdragens natur har ändå förändrats en hel del under de tjugo år som Lehtimäki medverkat i föreningen. Numera har båtförarna tillgång till teknisk utrustning som aldrig förr, framför allt gps-apparatur och mobiltelefoner som gör att sjöräddarna alltmer sällan åker ut på långa eftersökningsuppdrag.
- En annan markant skillnad är storleken på båtmotorerna förr och nu. Då det tidigare var stort med båtmotorer på 40 hästkrafter är det idag snarare 150 hästkrafter, och så har vi också allt fler vattenskotrar på våra vatten, det gör att farten helt enkelt allt oftare är farligt hög, säger Lehtimäki som bokför allt fler sjuktransporter i föreningens rapportering.
Gott samarbete med företag och folk
Nästan åttio procent av de frivilliga sjöräddningssällskapens finansiering kommer från Penningautomatföreningen RAY, i övrigt är man beroende av talkoanda och donationer. Mikko Lehtimäki berömmer det goda samarbete man har med Vasa stad, Korsholms kommun och regionens näringsliv. Många företag har under årens lopp stöttat föreningen.
- Men vi är också beroende av respekten från vanligt folk, till exempel byggde vi vår stuga här i Replot helt med egna talkokrafter, men det skulle inte fungera om inte samarbetet med invånarna i närheten och Replot by var så fint, säger Lehtimäki.
Han påpekar att medlemmarna ändå aldrig väntar sig något i retur från dem man undsätter till havs.
- Nej, så fungerar vi inte inte. Visst händer det ibland i efterskott att folk söker upp oss för att tacka, men det ligger i människans natur att vilja se framåt hellre än bakåt efter en olycka och så ska det få vara, säger Lehtimäki.
Inne i stugan är det bäddat och städat, kaffepannan har tömts efterhand under förmiddagens lopp och vid bryggan håller den fyra man starka besättningen på att gå igenom utrustningen inför dagens patrullering ute i skärgården.