Hösten 2010. Sandra Eriksson är nedstämd. Träningen smakar trä, motivationen är på noll. Knappa fyra år senare är hon kanske Europas främsta hinderlöpare. Det här är en berättelse om Sandra Erikssons envisa väg mot toppen.
Trots trippelgulden i Kalevaspelen sommaren innan har Sandra Eriksson svårt att finna gnistan. Säsongen var som helhet en besvikelse och den då 21-åriga Nykarlebybon för hon en dyster tillvaro i hemtrakterna.
– Hela hösten var jag ganska omotiverad. Jag fick träningarna gjorda men det var jobbigt att ta sig ut. Efter terräng-EM fanns det nog ingen motivation kvar överhuvudtaget. Men för tillfället känns det åtminstone inte helt omöjligt att jag ska orka fortsätta, säger Eriksson till Sportpressen.
Träningssäsongen var än en gång problemfylld. Hon blev långt från sitt hinderrekord och EM-tävlingarna i Barcelona tog slut genast i försöken. Men hon orkade trots de tunga tankarna tro på en ljusare morgondag.
– Nu förstår man kanske bättre att man inte ska ge upp, att det inte alltid går hur lätt som helst. Nog vet jag att det förr eller senare börjar gå bättre igen, för jag vet hur mycket jag tycker om det här egentligen. Inte är det ju nån som tvingar mig, jag gör det för att jag vill.
Hon har alltid gjort precis som hon vill, Sandra Eriksson. Hon har gjort sina egna val och gått sin egen väg. Trots att hon ifrågasatts för sina val av träningsställen, kritiserats för den bristfälliga hindertekniken och bland anonyma kommentarer på nätet häcklats för beslutet att envist tala svenska i Yles tv-intervjuer.
För envis är hon. Goda kompisen Karin Storbacka beskriver i Sportmagasinet att hon känner få lika envisa personer, och menar att Eriksson är gjord av annat skrot och korn än resten. Systern Heidi Eriksson tillägger att Sandra om någon vet vad hon vill och gör allt för att nå sina mål.
– Folk kanske tycker att jag inte tar min idrott tillräckligt seriöst men om dom tycker på det viset får dom väl göra det. Jag vet vad jag vill ha och vet på vilket sätt jag ska nå det – och folk får tycka vad dom tycker, säger Eriksson själv.
I samma intervju av Leif Lampenius i Sportmagasinet våren 2012 får Sandra Eriksson en klump i halsen när hon beskriver tränaren Guy Storbackas betydelse för henne. Inte skulle det ju liksom gå utan Guy inte, får hon sagt.
Guy Storbacka har stått vid Sandras sida i vått och torrt. När det varit som svårast har Pedersöremuraren alltid funnits där. Och nu har de äntligen hittat rätt upplägg. Ett upplägg som passar just Sandra och ett upplägg som Sandra ordentligt omfattade förra sommaren.
– Hon mognade till och började bli den jag ville att hon skulle vara. Hon började tänka på idrott som man ska göra. Man kan ju inte ändra på någon som person, men då såg man att det börjar bli lite mera allvar, säger Storbacka på EM-försökens afton i Zürich.
Mogen är ordet som beskriver Sandra Eriksson 2014 allra bäst. Det finns en helt annan trygghet i allt hon gör idag. Hon har hittat kärleken och balansen i livet i Stockholm – och det utstrålar sig på idrotten. Hon har blivit vuxen.
Nu behöver man inte längre oroa sig över motivationen. Nu har hon nått Europatoppen och närmar sig drömmen hon haft hela tiden, att bli världens bästa hinderlöpare. Och hon gör det fortfarande precis hur hon själv vill.