Varje år numera åker Elvira Backman-Gutic och hennes familj till Bosnien för att återse släktingar och vänner. Och inte minst för att döttrarna, 14-åriga Emma och elvaåriga Leila ska få en relation till det andra hemlandet.
Förra veckan kom de hem till Närpes igen efter en månad i Kozarac, staden som de lämnade bakom sig när de flydde från kriget 1993.
- De flesta hus var förstörda efter kriget. Hos oss hade de också förstört huset, men det lämnade ett sommarkök och garage och pappa har byggt rum ovanför garaget. Så vi har en provisorisk sommarstuga, säger Elvira Backman.
2002 åkte de ner för första gången sedan de lämnade Bosnien bakom sig i kriget. Då var dottern Emma två år. Normalt åker de ner med bil och då tar resan två-tre dagar i anspråk, en väg.
- Det har blivit en viktig del av vårt liv. Man lever här elva månader och många gånger kanske inte ens tänker på varifrån man kommer. Sedan är det roligt att åka ner den där månaden och då glömmer man allt här för den tiden. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo här och inte åka ner eller att jag skulle bo där nere och inte komma hit. Det är båda vägarna.
Begravning varje år
Varje år, den 20 juli, ordnas en massbegravning för dem som föll offer för kriget i Bosnien. Fastän det gått över 20 år sedan kriget hittas nya massgravar ännu kontinuerligt. Och varje gång begravs någon som Elvira Backman-Gutic och hennes familj en gång kände. Släktskapet bekräftas genom DNA-prov.
I år hade hon tänkt utebli från begravningen, men gick med i alla fall. Det väcker så mycket känslor, man blir aldrig klar med bearbetningen av kriget. Det skulle vara bättre om de som vet var gravarna finns känner sitt ansvar och visar dem en gång för alla.
- Det har gått så många år och folk som bor där har inte gått vidare. Bara de skulle erkänna och ta sitt ansvar för det de har gjort och gräva upp alla massgravar så att de inte dyker upp hela tiden. Då skulle de kunna gå vidare. Men när de varje år hittar nya massgravar och man begraver folk, kommer alla känslor upp igen, säger Elvira Backman-Gutic.
Rädslan har inget ansikte
Elvira Gutic var bara 17 år när familjen flydde undan kriget i Bosnien. Hon hade en ljus barndom, men kriget satte sin prägel på henne på många sätt. Den ständiga rädslan för att bli våldtagen, till exempel.
För Elvira Gutic har rädslan inget ansikte. Därför vet hon inte riktigt vad det är hon känner rädsla inför när den dyker upp. Men efter att under en pressad tid varit tvungen att hålla reda på så att hon inte i misstag tittade någon i ögonen, att inte veta vad som ska hända härnäst, om man kan lita på de här personerna. Rädslan för at bli våldtagen var övergripande där och då. Det har satt prägel på henne för livet.
När kriget bröt ut gick Elvira i skola ungefär tolv kilometer från hemmet. Där hade hon serbiska kompisar och kroatiska kompisar och ingen såg några underligheter med den saken. En serbisk flicka var hennes bästa väninna.
- En dag sa hon till mig: Jag tycker så mycket om dig. När du blir flykting kan du komma till mig och vara flykting hos mig. Men jag fattade ingenting. Jag tror att folket inte fattade vad som skulle komma att hända. Jag tror de planerade mera än vi, det var ju de som attackerade.
Grannbyn bombades
En dag i april gick inte bussen till skolan längre och ett par tre dagar senare stängdes gränsen. I en skyddsgrop som familjen hade grävt ute på en åker satt de och tittade på när grannbyn bombades och alla hus i den förstördes.
- Än i dag har jag problem med att åka dit, min mamma kommer därifrån. Jag har problem att åka dit därför att för jag känner inte de här nya husen. De hade helt enkelt tänkt utplåna stället som om det aldrig hade funnits där. Sedan började de bomba stället jag kommer ifrån.
Eftersom familjen Gutic bodde centralt var de mera skyddade än dem som bodde i periferin.
- På det sättet hade vi lite mera tur. Men det var bara att sätta upp vita flaggan och samla ihop sig i ett större grupp. Sen visste vi inte vart de skulle föra oss.
De hamnade i ett flyktingläger i en skola sex kilometer från stället de bodde.
- Där var soldater och vaktade oss. Första dagen såg jag min lärare som var en av vakterna. Det gjorde det lite svårare att förstå för en sjuttonåring. En lärare är någon man ser upp till. Så tänkte åtminstone jag fram till den dagen.
Ett hem hemlandet
Elvira Gutic och hennes familj kom till Närpes den 20 juli 1993. Hon blev bokförare och merkonom 1997, har jobbat i maken Johnny Backmans bokföringsfirma fram till för tre år sedan, då hon kände för att studera på nytt och läser nu till tradenom. Hon och hennes syster fick var sin tomt i arv för en tid tillbaka. Det här innebär nya möjligheter.
- Jag vill bygga en liten stuga där. Kanske mina barn också kan komma dit någon vecka när de blir vuxna. Jag kan inte tänka mig att åka ner till Bosnien bara som turist. Tomten ligger på den mark där vi odlade
Den serbiska flickan, som skulle ta emot Elvira som flykting, henne har Elvira inte haft någon kontakt med sedan dess. Men hon finns på facebook, så mycket har Elvira tagit reda på. Men än har hon inte vågat ta steget ut och skicka en vänförfrågan.