Sex kandidater har nominerats till Rundradions lyrikpris ”Den dansande björnen” som i år delas ut för 20:e gången. Bland de nominerade återfinns Ralf Andtbacka med lyriksamlingen ”fält”.
I år delas lyrikpriset Den dansande björnen liksom Översättarbjörnen ut i samband med Diktveckan i Kajana den 2 juli.
Förutom Ralf Andtbacka är följande kandidater nominerade till Den dansande björnen: Ville Hytönens Sotaraamattu, Harry Salmenniemis Kivirivit, Juha Kulmalas Pompeijin iloiset päivät, Pauliina Haasjokis Hiukset och Sinikka Vuolas Maailman vaikein kieli.
Prisjuryn består i år av poeten och kulturredaktören Harri Nordell, redaktören och författaren J P Pulkkinen (YLE), litteraturredaktören Tarleena Sammalkorpi (YLE) och kulturredaktören Marit Lindqvist (YLE).
Juryns motiveringar lyder som följer:
Ralf Andtbacka: fält (Schildts & Söderströms, 2013)
I Ralf Antbackas dikter finns en ständig rörelse mellan och pågående undersökning av det o(be)gripbara och det (be)gripbara. Lyriksamlingen ”fält” består av avdelningar som binds samman av en tematisk helhet, en grafisk struktur eller repetitiva ord och uttryck, och dessa fält faller sedan in i och ut ur varandra som ett fritt böljande sädesfält. Likt en cyklist (eller ett flygplan) cirklar och zoomar diktjaget in såväl det konkreta som det lyriska landskapet, och författaren (liksom läsaren) blir ett med rörelsen och rytmen.
Läs Marit Lindqvists oavkortade recension av fält.
Ville Hytönen: Sotaraamattu (Siltala, 2014)
Skriven av döda och fördömda, lyder underrubriken till Sotaraamattu (Krigsbibeln). Hytönens samling med svarta pärmar fungerar som en besvärjelse eller en bön med sina skildringar av våldshandlingar och mord, synd och sorger. Krig, karismatiska religiösa rörelser, Teuvo Tulios melodramer och skräckhändelser från de senaste tiderna utgör bränslet till Hytönens dikter. Civilisationens baksida bjuder på en märklig skönhet i en enhetlig och tröstefull samling som framstår som en gravgrävares välsignelse.
Harry Salmenniemi: Kivirivit (Otava, 2013)
Pärmen till Harry Salminens diktsamling består av ett rektangulärt hål såväl framtill som baktill, och texten framträder som raka spalter. Prosadikterna består av exakta iakttagelser och läsaren upplever att hen stigit in i en mycket konkret värld. Mellan (sten)raderna stöter svala faktakonstateranden dock mot sinnliga associationer och humor. Diktjaget förefaller att beskydda sin privata sfär och håller tillbaka styrkan och kraften i känslorna. Kivirivit stöter ifrån samtidigt som den drar en till sig, här finns yta och bråddjup, tyngd och lätthet i ständigt överraskande kombinationer.
Juha Kulmala: Pompeijin iloiset päivät (Savukeidas, 2013)
I dikterna slår ett snabbt beat-hjärta. Bilderna i de råbarkade och pratiga dikterna väller fram i en massivt metaforisk liksom-flod där det melankoliska och registrerande diktjaget rör sig såväl i hemstaden Åbo som i Sydeuropa.
Pauliina Haasjoki: Hiukset (Otava, 2013)
Dikterna i Hiukset (Hår) är fulla av sprakande partiklar och alltets fysik där texterna pendlar mellan överraskande mikro- och makronivåer. Uttryckskraften i stroferna och verserna är sprittande. Att hela är ett stort ord, men Haasjoki förmår göra just det, att hela sin läsare.
Sinikka Vuola: Maailman vaikein kieli (Tammi, 2013)
Sinikka Vuolas forskningsresa till psykets, mytens och kroppslighetens utmarker blir till en konstfärdig språkligutflykt. Den lekfulla, allvarsamma och andfådda samlingen dyker ner i kärlekens och kulturens berättelser. I centrum för texten står ett diktjag som vågar deklarera känslans enkla evangelium, nämligen Världens svåraste språk.