En annorlunda och smågalen version av Bröderna Grimms klassiker "Askungen" ges nu på Wasa Teater och på Vaasan kaupunginteatteri har en bitvis skrämmande "Trollkarlen från Oz" haft premiär.
Ofta har de familjepjäser som av tradition har premiär på Wasa Teaters stora scen den här tiden på året varit gjorda så de nästan passat den vuxna publiken bättre än barnen.
Det brukar vara frågan om mångbottnade historier, storslagna berättelser som ibland har skrämmande inslag, t.ex. som i "Hundarnas Kalevala" för några år sedan.
Årets uppsättning "Askungen - aska och fjädrar" passar däremot den riktigt unga publiken. Pipsa Lonkas Askungen i regi av Agneta Lindroos är en rak historia, vi följer ett tydligt berättarspår där de scenografiska lösningarna är som hämtade från en barnkammaridyll.
Årstider och väder illustreras tydligt, t.ex. med stora vita regndroppar av papper. Askungens vänner, fåglarna, är pappersfåglar fästa på pinnar som skådespelarna håller i - enkla grepp som räcker för att fascinera barnen.
Styvsystrarna tar över
Storyn känner man igen. Det handlar om flickan vars mamma dör, om pappan som snabbt skaffar en ny hustru som tillsammans med sina döttrar klampar in och knuffar undan Askungen, spelad av Carla Fri. Askungen knuffas ut ur sitt rum, bort från sin far och dessutom vägrar styvsystrarna leka med henne - här lyfter pjäsen på ett tydligt sätt fram hur mobbning fungerar, rena skolboken.
Styvsystrarna tar allt som är Askungens, hennes klänningar, hennes kramdjur, hennes säng och hennes ställning i hemmet.
Det här är ändå en väldigt rolig pjäs, trots tematiken. Som när styvmodern, spelad av Carola Sarén, tillsammans med döttrarna gör entré med buller och bång via dörren till teatersalongen.
Systrarna, spelade av Tuuli Heinonen och Julia Johansson, blir redan p.g.a. skillnaden i längd och kjolvidd ett komiskt par, lite Helan och Halvan.
På balen har vi sedan en ovillig prins, spelad av Johan Aspelin. Han vill varken vara prins eller gifta sig, så han låter en kompis klä ut sig till prins och själv klär han ut sig till tjej.
Men ändå, trots kjolarna, så råkas Askungen och prinsen. Och de har en gemensam bakgrund i en historia som Askungens mamma och prinsens pappa berättat för dem. Via det igenkännandet föds en känsla av gemenskap och det är det som gör att prinsen sedan söker upp Askungen - fast också här försöker styvmodern beröva Askungen på det som är hennes.
Nervkittlande i Trollkarlen från Oz
När det gäller den andra familjepjäsen som spelas i Vasa just nu, "Trollkarlen från Oz" i regi av Rikard Bergqvist, är det å andra sidan frågan om en betydligt mer spännande och till och med skrämmande uppsättning.
Nästan hela andra akten är upplagd så den kan hålla en ung betraktare i ett gastkramande grepp. Här har vi den svarta häxan, spelad av Kirsi Asikainen, som jagar huvudpersonen Dorothy, spelad av av Minja Koski och hennes hund Toto, spelad av Jakob Johansson.
De blir jagade på grund av att Dorothy fått de magiska röda skor som tillhört häxans systers. Än försöker häxan dränka Toto i ett ämbar, än skjuter hon på dem med sin kvast, än ser man hennes hotfulla ansikte projicerat stort i svart-vitt på bakväggen. Sedan finns här marscherande soldater med hjälmar nerdragna över ögonen och klädda i för långa rockar, hotfulla fladdermöss och så den skrämmande trollkarlen.
Föreställningen bygger på filmversionen av Trollkarlen från Oz, vilket gör att vi känner igen historien och vet vart vi är på väg. Men det är helt okej.
För historien berättas på ett färgstarkt sätt, det är en mustig uppsättning. Samtidigt känns den modern.
Om Askungen i sitt grepp påminner om de kortare barnpjäser som brukar sättas upp på Wasa Teaters miniscen Vasallen, så är Trollkarlen från Oz en storslagen uppsättning med många skådespelare, duktiga sångare och dansare, där också orkestern finns med på scenen. Men båda uppsättningarna fungerar fint, var och en på sitt eget sätt.