"Anne Franks dagbok" är ett av de viktigaste dokumenten från Förintelsen och en av de mest lästa böckerna i världshistorien. Unga Scenkompaniet i Vasa sätter upp dagboken som scenversion med anknytning till främlingsfientlighet i vår historia och vårt samhälle idag.
När Anne Frank fyllde 13 år fick hon en dagbok och hon beslöt att den röd-vit rutiga dagboken skulle bli hennes förtrogna, en bästa väninna och hon kallade boken Kitty.
Samma dag som Anne och hennes familj fördes bort av nazisterna tog familjens vänner vara på Annes dagbok och höll den i säkerhet tills kriget var slut. Anne Franks dagbok har satts upp många gånger på teaterscener runt om i världen och nu har också Unga Scenkompaniet i Vasa satt upp sin version. I Unga Scenkompaniets tolkning får vi en intim föreställning, en stor liten pjäs om hur det kan gå om vi uppmuntrar hatet och låter det få fritt spelrum.
En modern Anne Frank
Ofta säger teaterfolk att pjäsen de arbetar med kan överföras till dagens samhälle, att där finns kopplingar och att pjäsen är aktuell, men det är inte alltid man som publik ser så tydliga kopplingar. När det gäller Anne Frank, som här dramatiserats och regisserats av Alexandra Mangs och där Annika Åman står ensam på scen som Anne, så ser man tydligt kopplingarna till vad som händer i dagens Europa, där främlingsfientligheten igen släppts in i farstun.
Unga Scenkompaniet riktar in sig på barn och ungdomar, inte bara med den här pjäsen utan också i sin övriga verksamhet. De satsar både på konstnärliga upplevelsen och på dramapedagogik och vill ge sin publik verktyg att hantera svåra saker.
I det här fallet har de lyckats göra en modern Anne Frank som känns relevant idag, även om hennes historia är 70 år gammal. Annika Åmans Anne har kort, mörk, bakåtkammat hår. Hon är klädd i svarta tajta byxor och en grön munkjacka. Ur fickan tar hon en näve sand och låter den rinna på golvet. Sanden är egentligen den enda rekvisitan och ibland får sandhögarna symbolisera personerna i gömstället där Anne Frank, hennes familj och några bekanta gömmer sig undan nazisterna i 2 år, ibland symboliserar den de många koncentrationslägren. Och det är också i sanden som Anne ritar upp gårdshuset i Amsterdam, gömstället för oss.
Pjäs och historia
Citat från Anne Franks dagbok varvas med historiska fakta som placerar in oss i skeendena under andra världskriget. Det här är samtidigt en pjäs och en historielektion. Vi får också små scener med glimtar från vardagen i gårdshuset. Dagbokscitaten är ganska korta . Vi får t.ex. veta att samtalen oftast rörde sig kring mat, sömn och politik. Att de lyssnade på radion och bombningarna.
De var åtta personer som levde tillsammans. Två familjer plus en ensamstående man som alla nötte och skavde mot varandra dagligen. Människor som dessutom hela tiden hade åsikter om en pubertal Anne Frank och hennes uppförande. Anne är en tonåring som tvingas äta Valeriana för att hålla ångesten stången. Hennes uppväxt tillåts inte ske under fria förhållanden, och den symboliseras i pjäsen av musik som inte tillåts ljuda fritt. Musik och ljus är den enda scenografi som används. Och det räcker.
Unga Scenkompaniets uppsättning Anne Frank är en och en halv timmes monolog, här finns inga långa pauser, vilket betyder att publiken inte får någon tid för eftertanke och att smälta informationen och intrycken. Men när historia och historier berättas på ett fängslande sätt brukar också den mest ointresserade fastna. Vi ska hoppas att så är fallet med den unga publik som scenkompaniet riktar sig till.
Ändå en hoppfull pjäs
Hoppet är alltid närvarande - hoppet om att kriget ska ta slut, hoppet om att de allierade ska komma, och om att de en gång väl ändå ska få vara människor och inte enbart judar. Men det måste ha varit en för oss ofattbar rädsla, att sitta instängd i en lägenhet i två år och hela tiden vara rädd för att bli upptäckt.
När så D-dagen randas och de allierade landstiger i Normandie växer hoppet ytterligare hos Anne. Men vi i publiken vet att tiden inte räcker till. Bara veckor före befrielsen kommer Anne Frank och hennes syster att dö av tyfus i koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. Och sanden rinner igen mellan Anne Franks fingrar, som sanden i ett timglas, som av jord är du kommen, otaliga korn likt förintelsens offer. Var och en av gårdshusets invånare får en egen sandhög. Den enda som överlever är Annes pappa Otto Frank.
Men Anne Frank ville bli journalist, hon ville skriva något storslaget och beröra folk – och det lyckades hon trots att hon bara blev femton år och bara skrev ett verk, sin dagbok.