Låter det trovärdigt om vi påstår att orterna Närpes och Ilmola har språket som gemensam nämnare? Så är det i alla fall, för bägge är lika enspråkiga - Närpes svensk och Ilmola finsk. Det betyder Närpesungdomarna och Ilmolaungdomarna har lika små möjligheter att i hemknutarna utsätta sig för det andra inhemska.
Det här har högstadieskolorna på respektive ort velat göra något åt, så i tjugo års tid har Jaakko Ilkan koulu i Ilmola och Närpes högstadium bytt elever med varandra under några vinterveckor.
- Det är en chans att lära känna nytt folk och få se hur det går till i andra skolor, säger Saana Staaf på årskurs nio i Närpes högstadieskola.
Saana Staaf har finsk pappa, så språket kan hon från förr.
James Klemets kommer från Kaskö, vilket gör att han har en bättre chans att komma i kontakt med finska i vardagen på fritiden än vad ungdomar i allmänhet i Närpes gör.
- Jag bor i en halvfinsk stad så det är helt okej. Jag pratar finska med kompisar, säger han.
Miina Köykkä, en av utbyteseleverna från Ilmola, tycker att svenska är lite knepigt, men tycker att hon har lärt sig mycket under veckan i Närpes.
Olika motiv för att delta
Eleverna har litet olika motiv för att delta i utbytesveckorna. Carla Åkerman från Ilmola ville helt enkelt se hur det är i Närpes. Veera Lamminaho har förhoppningar att höja vitsordet i svenska, som har sjunkit en aning.
Meningen är att eleverna ska umgås, men de får tala vilket språk de vill, förklarar språklärare Marianne Nyqvist-Mannsén. Men bara det att komma till en annan skola och värdfamilj med en helt annan språkmiljö är en utmaning för eleverna, säger hon.
- Det handlar om att ge våra elever en chans att utsätta sig för finskan och vice versa för Ilmajokieleverna att höra och ta in svenskan. Kanske blir det bara genom örat men det är ändå bättre än ingenting, säger Marianne Nyqvist-Mannsén.
- Jag pratar så mycket svenska med dem som möjligt men när de inte förstår översätter jag det jag säger så att de blir tryggare i den miljön de är i, säger James Klemets.
Julina Lillandt är i princip den enda av eleverna i det här sällskapet som inte har någon naturlig koppling till finskan.
- Det var roligt. Jag pratade svenska med dem, men om de inte förstod sa jag på finska det jag kunde. Det började gå bra och jag vågade tala mera och mera. Jag bryr mig inte så mycket längre om jag säger fel, säger hon.
Tjugonde gången
Utbytet mellan högstadieskolorna i Ilmola och Närpes ordnas nu för tjugonde året. I år deltog 20 elever från Ilmola och 13 från Närpes i utbytet.
Eleverna bor hos en värdelev och dennes familj. De hänger med på lektionerna men ska se till att de inte försummar sin egen skolgång.
De måste alltså vara disciplinerade nog att på egen hand läsa in det som klasskamraterna går igenom i den egna skolan.
Elevutbytet mellan Närpes högstadieskola och Jaakko Ilkan koulu handlar inte bara om språket. Det är också ett sätt att bjuda varandra på en lite annorlunda vardag och kultur. Men också att inse likheterna.
- Vi har jättemycket gemensamt, fast vi råkar tala olika språk. Den insikten är lika värdefull som språket många gånger tycker jag, säger Marianne Nyqvist-Mannsén.
Annorlunda klädförvaring
Men visst noterades också olikheterna. Ilmolaeleverna är vana att hänga upp sina ytterkläder på en klädställning när de kommer till skolan.
I Närpes hänger alla sina ytterkläder i var sitt eget skåp. Mycket märkligt, tyckte eleverna från Ilmola.
Ilona Hautamäki noterade att det är strängare i skolan i Ilmola.
- Vi måste vara ordentliga på lektionerna och telefonerna plockas bort.
Hon tycker också att det är lite lustigt att det finns städer i Finland där finskan inte används i vardagen annat än av finsklärarna.
Mera bosniska än finska i Närpes
Alexander Lassfolk går på nionde klassen i Närpes högstadieskola. Han har bott i Vasa och har mer än halva familjen där och kommer på så sätt i kontakt med finskan. Men i Närpes är chanserna att få utsätta sig för finska ytterst små.
- Det är mest svenska, och lite bosniska och vietnamesiska man hör här, säger han.