Misslyckande, revansch, kärlek och bitterhet. Det är några av ingredienserna i pjäsen ”John Gabriel Borkman” av Henrik Ibsen, som haft premiär på Wasa Teater. För regi och dramaturgi står Peter Lüttge, och översättningen har gjorts av Klas Östergren.
Denne John Gabriel Borkman (Johan Fagerudd) är en bankman som avtjänat ett fängelsestraff efter en konkurs. Nu går han runt i sin stängda bank och grubblar på sitt öde, helt besatt av återskapa sin business. Och Borkman är lite arrogant, ”genomsnittsmänskan förstår oss icke” säger han till sin kompis. Det visar sig att han inte riktigt bryr sig om vem han sviker på vägen för att förverkliga sina drömmar.
Tove Qvickström, Ylva EkbladTove Qvickström, Ylva Ekblad, Borkman Frank A. Unger
En dag dyker Gunhilds syster Ella (Tove Qvickström) upp. Hon är något av en borgarbracka i sin pälsjacka och höga klackar. Ella tagit hand om Erhart under familjens kämpiga år, och väldigt snabbt klarnar det att båda kvinnorna konkurrerar om Erhart med själviska, bakomliggande syften.
Johan Fagerudd, Stefán Sturla SigurjónssonJohan Fagerudd, Stefán Sturla Sigurjónsson, Borkman Frank A. Unger
Nu kanske detta verkar som ett ganska mörkt drama, för konkurs och förlust är ju inte så tjolahopp i sig. Men det finns absolut humor insprängd i uppsättningen. Vi har till exempel systrarna som brottas med varandra i världens catfight, eller musik som är inplockad med humor ibland; The Clashs ”Should I stay or should I go” ekar faktiskt ut när Erhardt försöker balansera mellan modern och mostern.
Pjäsen skrevs 1896, men placeras i nutid med olika markörer. Musiken är en av dem. Vi hör Peter Gabriel, Björk, Tom Jones, Nina Hagen och många fler. Kul förresten att tyskfödda regissören Lüttge använder en del tyska artister. Ibland kunde musiken plockats bort, där den i mitt tycke attackerar utan att addera, men för det mesta är den okej.
Och det moderna fortsätter i scenografin; vi har ett riktigt fönster som fyndigt nog vetter rakt ut mot Kyrkoesplanadens trafikljus.
Speciellt gillar jag hur man skapat Borkmans bank, det är en minimal yta, en slags glaskub, där det ryms ett skrivbord och en stol. Dit leder ett slags trappor, märkliga trappsteg i olika höjd, där Borkman går och går och går, så stegen driver alla till vansinne. Det lilla bankrummet väcker starka associationer till fängelsecellen han suttit i. På väggarna intill finns rader med streck, fem och fem, som om nån räknat dagarna tills frigivningen. Allt det här återspeglar klaustrofobin som också finns i Borkmans livssituation. Så ett stort plus vill jag ge för de här scenografiska lösningarna!
Överlag förmedlar man med små medel den låsthet och angst som Borkman lever i. Och jag beundrar hur Fagerudd lyckas med det i kroppsspråket, det är som om han får tusen knytnävsslag i magen i vissa sekvenser.
Egoism det stora temat
Per Ehrström, Tove Qvickström, Alexandra Häggman, Ylva EkbladPer Ehrström, Tove Qvickström, Alexandra Häggman, Ylva Ekblad Frank A. Unger
Men viktigast är att pjäsen berör hur det är att misslyckas både på det personliga och samhälleliga planet, hur vår självbild och sociala status alltför långt hänger ihop med vad vi gör. Vad händer då om man mister jobbet? Att vara arbetslös är ett socialt stigma också hos oss.
Borkman är dessutom en påminnelse om att det kanske är farligt att förankra livet vid en enda förhoppning. Och att det i slutändan bara är de mänskliga relationerna som kommer att betyda nånting.
Ibsens tematik är absolut högaktuell idag. Fräscht av Wasa Teater att sätta upp den här pjäsen, den behövs i det offentliga samtalet.