Författaren Kaj Korkea-Ahos bok "Gräset är mörkare på andra sidan" har nu blivit teater. Efter att ha sett fyra förställningar säger Korkea-Aho att han är mycket nöjd med resultatet.
Det var för ett år sedan som Teater Viirus konstnärliga ledare, Maria Lundström, ringde upp och sa att de gärna skulle göra berättelsen till en pjäs. Kaj Korkea-Aho säger att han blev överraskad av förfrågan.
Ju mera han diskuterade med teaterfolket, desto mer övertygad blev Korkea-Aho ändå. Boken handlar ju om relationer och att konfronteras med familj, vänner och sig själv - och konfrontation och teater hör ju ihop.
Pjäsen hade premiär i Helsingfors den 14 februari. Den här veckan gästspelar Viirus på Wasa Teater. Kaj Korkea-Aho har nu sett föreställningen fyra gånger och han är mycket glad över hur hans "baby" har behandlats.
- Det här är en uppsättning som är full av detaljer. Ljud och ljus hör till det bästa jag sett och scenografin är spektakulär i sin enkelhet.
Han säger sig också vara ödmjuk och imponerad över skådespelarnas prestationer. Publikens reaktioner har också varit intressanta att följa med.
- Det skrattas en hel del och på olika ställen med olika publiker - det har varit intressant att analysera, säger han.
Det motsatta, gråten, drivs också fram i de känslostarka scenerna. Det är ett thrilleraktigt driv i pjäsen och publiken verkar sitta på helspänn, säger Korkea-Aho.
- Det är en historia om olika sidor av mänsklig existens, om att återvända hem, men visst är det också en mörk historia, säger han.
Kunde nå ännu en större publik
"Gräset är mörkare på andra sidan" handlar om en fiktiv österbottnisk ort. På teaterscenen har berättelsen gjorts mer allmänt finlandssvensk. Skulle pjäsen och berättelsen då kunna fungera också för en icke-finlandssvensk publik?
- Ja, den innehåller många teman. De största är väl att återvända hem och konfronteras med sitt förflutna och det är väl universellt, säger Kaj Korkea-Aho.
Det är småstadsproblematiken: alla känner alla och man tror att man vet allt om alla. Att då som återvändare, då man själv kanske har förändrats, att återvända och hur alla reagerar, det är något som Korkea-Aho tror att alla kan känna igen. Efter att ha sett sin berättelse förkroppsligas på teaterscenen väcktes också tanken hos honom:
- Det här skulle kunna bli en jävla bra film!