Då Anne Salovaara-Kero fick sitt andra barn insåg hon inte genast att något var fel. Det var först med tiden som hon började ifrågasätta om hennes pojke Anton verkligen utvecklades som han skulle.
- Allt var egentligen normalt hela första året, det var först vid då vi märkte att han inte ville börja gå som vi krävde undersökningar. Efter många om och men kom det fram att han saknar en bit av en gen som förklarar hans beteende. Han är alltså utvecklingsstörd och hittills den enda i världen med just den här avvikelsen. Sedan har det egentligen bara byggts på under åren, sista diagnosen fick han för bara ett år sedan, då det konstaterades att han utöver sitt handikapp även har ADHD.
7-åriga Anton är trots sitt handikapp en glad och social pojke som är nöjd med livet men det är såklart full fart hemma hos familjen - som förutom Anton består av två andra barn, det äldsta redan utflyttat medan lillasyster Anni försöker röja plats i Antons kölvatten. Hur får man ihop en fungerande helhet med ett handikappat barn i huset?
- Vi brukar ibland sära på oss så ena föräldren är med Anni och andra med Anton. En helg i månaden är han borta hela helgen och då satsar vi på att få egen tid tillsammans med Anni så hon ska få stå i centrum. Det finns ju forskning på sånt här, att det är vanligt att de andra barnen lätt hamnar i skuggan så det är viktigt att vi tar oss tiden att stanna upp i vardagen så även hon ska få känna sig sedd och hörd.
Anne jobbar till vardags med drogförebyggande arbete men är också aktiv inom politiken och jobbar för handikappfrågor inom lokalpolitiken. Varifrån tar hon all sin energi?
- "Den som ger den får". Jag tycker vansinnigt mycket om mitt jobb vilket såklart ger ork och kraft till vardagen hemma. Fysisk träning är också viktig för mig, där får jag utlopp för eventuella frustrationer plus att det hjälper mig att orka mentalt. Att sitta och prata smörja med vänner är också otroligt avkopplande. Vi får avlastning från Vasa stad vilket är ovärderligt, det är omöjligt att räcka till på alla plan i längden. Alla behöver vi få vila ibland. Jag behöver få de där lediga stunderna för mig själv.
Anne startade sin blogg Mamma Annorlunda i samband med att Antons problem började komma fram.
- Det var väldigt spontant då jag började, jag behövde främst få skriva av mig och få hjälp och stöd i min situation. Senare har jag märkt att ett syfte har varit att kunna påverka dem som jobbar inom området. Jag vet att det är psykologer och socialarbetare och folk inom branschen som läser min blogg för att få ett lite mer vidgat perspektiv på situationen - ett familjeperspektiv, Det är ju ofta så då någon är sjuk att fokus ligger enbart på den drabbade men samtidigt finns det ju en familj där runt omkirng som också har sina egna frågor dom ställs inför. Sedan hoppas jag ju också kunna påverka i ett större samhälleligt perspektiv, genom att prata och skriva om dessa saker kan jag förhoppningsvis inverka på attityderna gentemot handikappade.
Är det då vanligt att familjen Salovaara-Kero stöter på fördomar i sin omgivning?
- Nu då han blivit äldre har vi fått mera frågande blickar. Hans handikapp syns ju inte på honom men då han öppnar munnen och börjar tala blir det ju klart ganska snabbt att han är "annorlunda", han har ju inte ett språk som motsvarar andra sjuåringars och i viss mån synns handikappet även i hans rörelser. Visst får vi de där blickarna och ibland är det bara nyfikenhet men det händer också att folk är kritiska och dömande.
Anne Salovaara-Kero gästade Lördax 25 januari 2014. Hör hela intervjun på arenan.yle.fi.